Lady Gaga på Gröna Lund dagen efter att jag lämnade hennes konsert i Östersund.
”Jag var där” är en mening som man gärna vill kunna säga när något stort eller viktigt inträffar. Som den där stora nyhetshändelsen, oförglömliga straffen eller mäktiga spelningen. Själv var jag till exempel på plats när Nordens hittills största konsert ägde rum. Det var den 5 juni 2016 och Håkan Hellström lockade 70 144 personer till Ullevi.
Jag var också på plats när en riktig världsstjärna gjorde sin första turnéspelning i Sverige.
Det var i augusti 2009 och platsen var Stortorget i Östersund. Stefani Germanotta hade ett år tidigare spelat en låt på ”Sommarkrysset” på Gröna Lund, men då visste inte så många vem hon var. Nu hade Lady Gaga, som hon kallade sig, nått ut till en betydligt större publik, dock inte till mig. Men nu var jag i alla fall där – i några minuter.
Precis som många gånger förut hade jag åkt till Östersund för att hälsa på en vän och gå på Storsjöyran.
Alla som varit på Yran en lördagskväll vet att Jämtlands president vid midnatt håller ett tal som får alla jämtar i publiken i extas – och alla utsocknes att undra vad fasen som pågår.
Den här gången stod jag och min bästa kompis vid Storsjöteatern och när presidenten inledde sitt tal blev publiktrycket så stort att vi kom ifrån varann, och jag blev fastklämd mellan teaterns fasad och en okänd man. Han var mycket längre än mig, väggen gav såklart inte vika en tum och jag drabbades därför av kraftig panik.
Det slutade med att jag tog mig upp på mannens rygg och klättrade i sidled tills jag kunde ta mig in i teaterentrén.
När talet var slut hittade jag min bästis igen och vi tog oss upp till gågatan för att undkomma den största folkmassan. Jag mådde inte bra.
Strax därefter klev den där Lady Gaga upp på stora scenen. Jag hade ingen koll på henne, kände inte igen de första låtarna och eftersom jag började må allt sämre efter klämincidenten frågade jag om vi kunde gå hem istället – och det gjorde vi.
Kort efter spelningen på Storsjöyran blev Lady Gaga hur stor som helst och nu – med hennes senaste succémånader med filmroll, Vegas-show och Oscarsstatyett färskt i minnet – känns det väldigt fånigt att jag inte såg henne ordentligt när jag väl hade chansen.
Därför kändes det bra och som en slags bekräftelse, när en gammal vän i våras mindes tillbaka på den där festivalnatten för snart tio år sedan. ”Det där minns jag mycket väl. När ni hade gått så sa jag; Elisabeth mår inte bra. Hon var ju alldeles vit i ansiktet och helt tyst, hon sa ingenting!”.
Tystnad, om något, är ett tydligt tecken på att jag mår allt annat än bra.
Men jag var där.