Jag fryser lätt och är ofta utrustad med en extra tröja eller två. Därför är det lätt att tro att jag inte har något emot supervarma dagar eller platser, men det har jag. För visst är det skönt med värme, men det kan också bli så klaustrofobiskt hett att man bara vill krypa ur sitt eget skinn. Jag ska ge två exempel.
I vintras tillbringade jag tre veckor på varmare breddgrader, men det fanns nästan alltid ett hav, en vattenflaska eller en vind som kunde svalka så värmen var inget direkt problem. När det så blev dags för hemresa så fylldes handbagaget med vatten, godis och extrakläder. Alla vet ju hur kallt det kan bli på ett flygplan, men inte den här gången. Det var tvärtom så varmt att jag höll på att förgås. Det tog inte lång tid innan jag hade dragit upp de svala byxorna till ljumskarna och på plats krängt av mig linnet och bh:n under den löst åtsittande tröjan. Att efter ungefär fyra timmar få mellanlanda och komma ut i Dohas ljumma, klibbiga luft var magiskt skönt.
För en månad sedan gick jag på teater i ett tält. Alla vet hur kallt det kan bli en försommarafton i Skellefteå, så i väskan fanns allt från sjal och vantar till filt och långkalsonger. Jackan hade jag redan på mig och tjocktröjan bar jag över armen. Återigen var jag förberedd på att frysa, men inte på motsatsen. Efter ungefär en halvtimme hade jag tagit av mig skorna, kavlat upp byxorna, satt upp håret och dragit upp linnet för att blotta ryggen. Jag rörde i så mycket metall jag kunde i hopp om att kyla ner mig, men det hjälpte inte. Det var så varmt att jag tänkte lämna föreställningen och än en gång förstod jag att jag måste börja tänka och packa annorlunda. Ibland är inte kyla det värsta som kan hända, ibland är det faktiskt värme. Därför ska jag resten av sommaren försöka byta ut det där extraplagget i väskan mot en extra vattenflaska. Eller kanske en liten, liten fläkt.
Återigen var jag förberedd på att frysa, men inte på motsatsen.