Det är släktträff på svärmors sida. Syskon som träffas i hembyn sista söndagen i juli varje år. Det kramas och skämtas och kloka huvuden har slagits ihop för att sätta upp ett partytält eller två. Någon vill genast ta till rep eller tejp, och en annan ingift person tittar på mig och säger med glimten i ögat: Det här borde väl platsa i en krönika?
Klart det gör! Men den kommer inte att ironisera över att det allt som ofta regnar – hur fint vädret i juli än har varit i övrigt – eller hur svårt det kan vara att fälla upp campingstolar eller sätta upp partytält. Den kommer inte att handla om ljudnivån som framkallas av pratglada systrar med nära till skratt. Det här är en krönika som hyllar det vackra i denna brokiga skara.
Min mans mormor fick nio barn på 15 år. Detta var säkert inte något unikt på den tiden, men i dagens samhälle där allt ska förändras och förflyttas, och blod sällan verkar vara tjockare än vatten tycker jag att det finns något vackert i att alla syskon fortfarande lever och att de vill träffas.
Med ett undantag för en avstickare till Norrbotten bor dessutom alla kvar i Västerbotten. Jag antar att det, som i alla syskonskaror, genom åren har förekommit både meningsskiljaktigheter och hårda ord, men idag finns ändå en vilja att ses och en omtanke om varandra, om barn och barnbarn.
För dessa nio syskon har i sin tur förökat sig och kusinskaran växte från slutet av 1960-talet och in på 1980-talet till ett tjugotal. Att alla dessa ska träffas på en och samma gång är i dagsläget ett något svårforcerat evenemang, men det verkar även bland kusinerna finnas en slags ömsesidig respekt, omtanke och en glädje när man ses.
Kanske är det hela inte alls unikt, men som en motvikt till allt det onda i världen just nu väljer jag att fascineras över den värme en släkt kan generera. Jag träffade dem aldrig, men jag är säker på att n Henrik och a Linnea platsar i en krönika.
Lotta Johansson
Det finns något vackert i att alla syskon fortfarande lever och att de vill träffas.