Kling, kling... för varje gång spaden tränger ner i marken stöter den på stenar, stora och små. Överallt finns dessa hårda motståndare som inte ger vika en enda millimeter. Nu har jag stått här i en timme och hackat mig varm, och faktiskt även blivit lite förbannad. När jag tittar upp så inser jag omfattningen av mitt problem – jag kommer inte att fixa detta, hur tjurskallig jag än är. Uppdraget är att gräva ett dike som är 40 meter långt och 4 decimeter djupt. Stugan ute på udden ska anslutas till internet via en fiberkabel.
På en timme har jag endast lyckats åstadkomma något som mer liknar ett litet sår i marken än ett kabeldike. Jag börjar räkna, men snabbt kraschar kalkylen och jag inser att jag inte kommer att vara klar innan tjälen och snön gör arbetet än mer omöjligt. Ska jag ge upp och strunta i internetuppkopplingen? Nej, det måste finnas andra möjligheter. Om jag inte kan gräva för egen hand behöver jag hjälp. Att tillkalla någon kompis eller att ta hjälp av min familj känns inte heller så schyst. Varför utsätta dem för detta hopplösa uppdrag?
I min desperation börjar jag se konturerna till en lösning: när jag var en liten knatte kunde jag tillbringa timme efter timme i lekparken och köra grävmaskin, en liten muskeldriven sak som man sitter på och styr med två spakar. Det var inte så svårt vill jag minnas. Där har vi det, jag fixar fram en minigrävare.
”Allt går min väg ända fram till en stor sten helt plötsligt uppenbarar sig.”
Ett par telefonsamtal och några dagar senare står denna fantastiska dieseldrivna maskin med hydraulstyrning på min tomt. Den bara väntar på att jag, grävmaskinisten, ska ta mig an den motsträviga marken. Framåt och bakåt, snurra höger och vänster, det här går bra. Svårigheten är att få skopan på rätt ställe och sedan försiktigt styra den ner och emot mig i en rak linje. Så småningom börjar jag få in rörelserna. Allt går min väg ända fram till en stor sten helt plötsligt uppenbarar sig. Ett hinder som för en stund känns omöjligt, men efter ett par timmars arbete lyckas jag till slut gräva runt denna gigantiska sten. Efter åtta timmars hårt arbete är kabeldiket klart. Haha, jag känner mig riktigt mallig.
När jag lämnar tillbaka maskinen får jag frågan: ”Jaha, är du grävmaskinist nu?”. ”Jajamän”, svarar jag kaxigt och poängterar att det inte var så svårt. Det är då jag tas ner på jorden igen: ”Ja, den är enkel att köra och liknar mer en motoriserad spade än en grävmaskin.”
Illusionen om att vara en fullfjädrad grävmaskinist sprack, men jag lyckades i alla fall till slut gräva mitt kabeldike.