Foto: TT bild.
Jag vägrar. Hellre sätter jag mig ner på marken i protest tills någon lyfter mig därifrån, än att jag låter någon ta ifrån mig stoltheten över den plats där jag vuxit upp: Sorsele kommun. Där min barndoms trygghet fanns. Enkelheten och självklarheten. Vanliga, hyggliga, hjälpsamma människor.
Fast när EU-valets resultat lästes upp, skämdes jag. Kollektivt.
Främlingsfientliga? Dom? Aldrig!
Försvarstalet ligger i beredskap. Samma sak gäller för andra inlandskommuner där jag tycker mig vara hyfsat bekant med levnadsvanor och attityder.
Eller har jag missat något? Siffrorna ger mig krypande oro.
Jag vill framhålla att tjusningen med att bo i glesbygd är just att vi är generösa och behandlar alla lika. Om kungen kommer får han gå på dass, som alla andra, om ni förstår liknelsen.
En för alla och så vidare. Viljan att hjälpas åt. Vi behöver varandra och alla är lika värda. Oavsett ursprung, identitet eller färg.
Det var värderingar jag fick i vällingen som gjordes av den mjölk som producerades i ovan nämnda kommun.
Men kalla siffror meddelade: Någonting har hänt.
En ful fisk har trasslat in sig i näten. Nu gäller det bara att få ut honom. Illa kvickt, innan näten blir förstörda.
Samma sak gäller några av mina favoritord: Hembygd. Kulturarv. Kulturmiljö.
Det är som om de blivit bruna och smutsiga. Miljöförstörda.
Inte ens att hissa flaggan på svenska flaggans dag känns längre självklart och bekvämt.
För oss som inte vill bli sammankopplade med - ni vet vilka.
Och skuldkänslorna växer, obehaget springer runt i kroppen som myror.
Alla människors lika värde var det ju - eller hur? Fast likafullt är det väl bra att det händer. Att väckarklockan ringer. Så att vi får börja fundera över vilka vi själva egentligen är. Vad vi står för. Göra något åt det.
Jag tänker slå vakt om värdefulla begrepp och placera dem i rätt miljö.
Ofta.
Om kungen kommer får han gå på dass, som alla andra.
