Vi satt inträngda i ett litet rum på källarvåningen i universitetshuset och funderade över hur det fortfarande kunde vara så kallt i byggnaden trots att det faktiskt inte var så kallt utomhus.
Framför klassen stod en lärare och pratade om hur en forskningsfråga ska formuleras på bästa sätt och började även introducera oss för den uppgiften som vi strax därpå fick på våra bord.
Vi skulle jobba i grupper om sju och komma fram till en forskningsfråga på valfritt ämne inom den kursen.
Vi kollade på varandra och det tog inte många sekunder innan vi alla insåg att det inte fanns så många idéer att gå på i det här läget.
Eftersom kursen hade med sociala medier att göra så var det bara att söka sig ut för få mer inspiration, men där tog det stopp.
Även om webbadressen var inskriven så blev skärmarna bara vita och någon typ av information dök aldrig upp.
Orsaken till detta var uppenbar för alla och suckar hördes kring bordet och snart började någon fråga sig runt “Har du wi-fi”? ”Nähä … Har du det?”.
Läraren började nu också bli lite smått orolig och uppmanade oss snart att gå ut på jakt efter wi-fi om vi kände att det behövdes.
“Varför började våra hjärnor att fungera så fort vi fick wi-fi? Hur kommer det här att sluta?”
Vi kom alla fram till att så var fallet eftersom kreativiteten tydligen lämnat klassrummet tillsammans med wi-fi-et.
Efter att ha gått upp två våningar i byggnaden och febrilt letat efter någon bänk att sitta på så hittade vi slutligen både en plats och wi-fi.
Lättnaden var stor och vi började jobba. Tre minuter senare var vi klara med uppgiften och snart var det någon som sa:
“Varför började våra hjärnor fungera så fort vi fick wi-fi? Hur kommer det här att sluta?”.
Folk skrattade och det bittra svaret på den sista frågan blev:
Ja, det kommer sluta med kaos den dagen vi inte kan koppla upp oss
Jorden kommer garanterat sluta snurra.
Lina A Andersson