När man får existentiella frågor av sina barn är det lätt att känna sig otillräcklig. Och lämna svajiga svar. Som vid vad händer efter döden-frågor:
”Det är inte så lätt att svara på den frågan” kanske man försöker.
”Jag menar, det är nog ingen som riktigt vet …” kan man fortsätta.
”Eller, folk tror väl lite olika här…”
En total kapitulation. Att försöka få information från någon som inget vet, inget vill berätta eller helt enkelt inte svarar på tilltal, är jobbigt. Och något man upplever ibland som reporter. Om ansvariga chefer svarar: ”Vart pengarna tog vägen? Tja, det är väl ingen som riktigt vet.” Eller: ”Folk tror väl lite olika här …” blir man ju galet frustrerad.
Och det är precis vad sonen blir.
”Jag vill prata med en präst, någon som faktiskt kan något om det här” säger han. Det ger inget att ödsla frågor på mig, tycks han tänka. Inte i det här sammanhanget. Så sagt och gjort, vi kontaktar en präst.
Vilket visar sig vara ett genidrag. Hon är bra. Mer än bra, storartad: På att prata med barn, på att ge tydliga svar, utan att propagera för tufft, på att bekräfta att frågorna är viktiga.
”Vilken bra fråga, det har jag också funderat på, jättemycket”, säger hon.
Sonen lyser upp. Hon verkar inte alls tycka att det är obekvämt. Tvärtom. Därmed inte sagt att jag duckar för alla frågor. Men jag föredrar de enklare. Och äldsta sonens kluriga funderingar, vägs upp av småbrödernas:
”När får man ta körkort?” Vid arton. ”Är pappa över arton?” Ja. ”När fyller jag arton?” Om tolv år. ”Hur många nätter ska jag sova tills dess?”
Okej, de kan bli lite besvärliga de med, men av andra orsaker. Som att mamma är dålig på matte. Men så länge de är sämre på att räkna än jag, har jag läget under kontroll.
Och när de väl kommer till det existentiella stadiet, så vet jag ju vem jag ska ringa.
Jag vill prata med en präst, någon som faktiskt kan något om det här.