Trots att jag har gått i skolan i 15 år så är det lika svårt att förstå att den börjar om igen varje höst. Det kommer som en chockvåg med den bestående frågan ”hur var det nu jag gjorde när jag studerade?”.
Ännu svårare är det att greppa hur snabbt det går. Ni vet den där klassiska kommentaren ”åren flyger bara förbi”. Jag tror det finns belägg för den. Jag tycker att jag precis började på universitetet och nu påstår alla att det är över om ett år. Det är svårt att förstå eftersom att känslorna från första dagen på den nya skolan i den nya staden fortfarande är färska i minnet. Det kan också bero på att jag varje år ser samma nervositet som jag själv kände hos de som för första gången sätter sin fot inne på ett universitet.
Det är i och för sig inte så stor skillnad från grundskolan. Där var det också nervöst när det var dags att flytta från byaskolan till skolan i stan och sedan gymnasiet. Det är samma procedur. Nervösa hälsningar till alla möjliga du inte känner igen, total förvirring när det varken går att hitta klassrum eller toaletter och den ständiga frågan om var det är okej att sitta i matsalen fladdrar förbi i tankarna.
Men på bara några dagar är det lättare. Ansiktena får namn, åtminstone två klassrum går att hitta och matsalen blir inte riktigt lika farlig när det går upp för en att det inte är som i amerikanska filmer där alla gäng har ett visst bord. Det är även vid den tidpunkten frågan om hur det gick till när jag studerade får svar. Det är som att lära sig cykla. Kan du det en gång, så är det bara att hoppa på cykeln igen för på något vis kommer i alla fall benen ihåg hur det gick till. Det gäller alltså bara att hoppa på igen och plötsligt så är det som om sommaren aldrig existerat.
Den ständiga frågan om var det är okej att sitta i matsalen fladdrar förbi i tankarna.
