Jag sitter på en av restaurangerna på Arlanda och fördriver tiden med att iaktta människor som passerar. Roande, intressant och fantasieggande.
Vid bordet intill sitter fyra killar och dricker öl. De är i övre tonåren, svartklädda, exakta kopior av varandra. Försöker räkna ringarna i en av örsnibbarna. Kommer till 16, men det kan vara fel. Det är mer ringar än örsnibb i vart fall.
De uppkavlade ärmarna blottar tuffa tatueringar. Min hjärna signalerar varningar.
Så gör sig nöden påmind. Jag står inför dilemmat att behöva släpa med mig resväskan in till toan, men så hör jag från grabbarna vid bordet intill en klingande, härlig gotländsk dialekt och spetsar öronen.
Detta snälla, ulliga, Babben-språk! Hjärnan växlar spår. Säger nu: Tillit. Jag ber genast grabbarna hålla ett öga på mitt bagage medan jag pudrar näsan.
Och jag känner mig trygg och säker.
Där höll de gamla fördomarna på att spela mig ett spratt. När som helst slår de till, de inlärda mönstren. Hjärnan har sina program, och plockar fram dem på egen hand så fort man slappnar av.
Förra veckan råkade jag se ett amerikanskt program på TV. Föräldrar skulle lära barnen att skydda sig från faror i samhället. Det grundläggande var devisen: Do not trust anyone. Lita aldrig på någon!
Upprörande!
Om vi hamrar in i våra barns medvetande att de är omgivna av en värld som vill dem illa, präntar in i dem att de ska se hot och våld lurpassa bakom varje vänlig gest, fyller dem med rädslor och misstänksamhet. Vad händer då?
Vilket program får då deras hjärnor?
För trots att vi dagligen matas med information om fasansfulla dåd som utförs av några få människor, är det ändå så att majoriteten av mänskligheten vill ha en fredlig tillvaro och aldrig kan tänka sig göra någon annan illa.
Det får vi inte glömma när vi programmerar våra barn.
Hjärnan plockar fram dem på egen hand.
