Julen är inte bara en högtid för den som gillar släktmiddagar, tända ljus och röda chokladaskar, det är också en storslagen långhelg för den som gillar dokumentärer.
Och det gör jag. Under julledigheten kunde jag se en mer okänd och mörk sida av Sveriges främsta sagotant och via flera dokumentärfilmare fick jag besöka både familjer och stränder som ödelades av tsunamin 2004.
Om förra året fick ett bra slut på dokumentärfronten så har 2015 börjat i samma stil.
Att följa de svenska hjältarna som satsar mot skid-VM i Falun är både roligt och inspirerande, men de riktiga hjältarna återfinns på en annan sändningstid, är både stora och små och berör mig ännu mer.
Varje år föds tusen svenska barnmed hjärtfel och det är några av dessa hjärtebarn som vi får följa i SVT:s pågående serie. I landet finns bara en handfull människor som är utbildade inom så avancerad barnhjärtkirurgi att de kan ge de här barnen en framtid och ett friskare liv, och några av dessa finns på Barnhjärtcentrum i Lunddär serien utspelar sig.
Några finns på annat håll och några räddade livet på min kusin Fredrik när han föddes för 30 år sedan.
Utan medicinska ingrepp skulle han inte ha överlevt sin ettårsdag, under de tolv första månaderna genomgick hans lilla hjärta fem svåra operationer och fler blev det. Ibland brukade hans mamma skicka brev från sjukhusen och även om jag var för liten för att kunna läsa dem var det spännande att få egen post.
Breven verkar tyvärr ha försvunnit, men ärret på Fredriks bröstkorg är kvar och kommer alltid att vara det, liksom hans kantstötta hjärta. Men det viktigaste är att han fortfarande finns här och att nya hjärtebarn likt dem i dokumentären får samma chans att växa sig större.
Det är tack vare hjältarna.
Inte de i vita dressar som försöker ta guld i skidspåren utan de i vita rockar som får handgjorda pappersmedaljer av barnen de räddat livet på.
Några räddade livet på min kusin.
