Jag ska villigt erkänna, att jag kanske stirrade mig blind på allt som kunde gå snett för nyfödda gossen, och att jag i och med det glömde bort allt som kunde gå snett för den trotsiga tvååringen.
Det hela började samma kväll som vi kom hem från smekmånaden på BB. Jag hörde Hildur ropa från sitt rum efter läggdags. När jag kom upp stod hon i dörröppningen.
– Mig har kissat!
Jag identifierade snabbt att hon saknade blöja. Polletten trillade ner. Hildur hade lirkat av sig blöjan, hukat sig över sängen och därefter låtit naturen ha sin gång. Vad ska man säga?
Vår söta, oskyldiga dotter har utvecklats till Huligan-Hildur och hon är ute efter hämnd.
Varför? Krävs inget geni för att lista ut vad som kan få en något försummad tvååring att bete sig så.
– Mig sova mamma å pappas säng, som lillebror!
Jag skulle gärna ha berömt hennes kreativa tillvägagångssätt, hade det inte varit för att man i uppfostrande syfte måste vara konsekvent med vad som är ok beteende och inte är ok beteende.
Detta visade sig i alla fall att denna manöver bara vara början …
Före förlossningen hade vi läst lite om hur man ska hantera intågandet av ett nytt syskon.
Alla proffs var ense: Gör inga stora förändringar i samband med ett småsyskon.
Hildur genomgick strax inför förlossningen sisådär tre sådana förändringar – två kom av sig själv och den tredje var oundviklig.
Den oundvikliga är såklart vår husflytt. Man kan väl kanske argumentera för att vi haft information om nya bäbisen i typ nio månader, och därför bör ha kunnat planera lite annorlunda.
Men ibland är det svårt att styra.
De två oundvikliga är Hildur i början av sommaren bestämde sig för att hon skulle börja bajsa på pottan och att hon inte längre behövde sova på dagen.
Eller. Det sistnämnda var väl snarare att hon plötsligt blev omöjlig att söva på nätterna. När ekvation skrevs ut var det tydligt att sömnen på dagen som skulle bort.
Så vi bestämde oss för att det fanns en av dessa tre som vi faktiskt kunde styra över. Potträningen kunde vänta. Blöjan stannade på.
Döm då av min förvåning när nyblivna storasyster Hildur började bajsvägra. Vi prövade allt från katrinplommon och blåbär till Resulax och tarmmassage. Ibland kunde vi lura ut små mängder, men självaste proppen stannade kvar.
När vi sedan en dryg vecka efter flytten råkade packa upp lådan som var märkt med ”Potta, etc.” hände något märkligt.
Hildur blev överlycklig och skulle prompt bajsa. Hon gick in själv på toan och ryckte av sig blöjan (som hon bevisligen inte har några problem med). När jag kom in hade proppen släppt. Hildur klev av pottan och visade upp mästerverket – en skulptur som såg ut att skjuta från botten av pottan rakt upp i skyn. Typ så som Lyftet.
Allt som behövdes var en liten koppling till livet före lillebror. En fin symbol för ett litet barns anpassningsförmåga och lust till utveckling.