Gnälltanter och sura gubbar. Finns det något värre? tänker jag och ler glatt och frimodigt mot damen som gnölar över att tåget alltid är försenat och hur ska hon nu hinna hem och lasagne som tar så lång tid och nu blir allting förstört för go' kväll har hon minsann inte missat en enda gång.
I-landsproblem! tankefnyser jag och ler en extra gång när hon sätter sig på platsen mitt emot.
Att åka tåg är något av en sociologisk utbildning.
Man kan låtsas läsa en bok eller leka med telefonen samtidigt som man studerar beteenden av de mest skilda slag. Många resenärer tycks befinna sig i en egen liten bubbla av osynlighet. Telefonpratandet pågår ohejdat och hörbart.
Magen kurrar. Jag tar upp min inköpta baguette som ligger i en cellofanomslagen och fullkomligt lufttät påse.
Jag letar efter en liten streckad linje som ska visa var man ska börja.
Vänder och vrider, men icke. Kanten är slät, för säkerhets skull försedd med tvärgående förslutande ränder. Jag börjar dra i påsen. Det händer ingenting. Eftersom gnälltanten iakttar, vill jag vara diskret, bara stilla och lugnt försöka pilla upp den. Jag pillar och pillar. Förgäves. Börjar det inte rycka i hennes mungipor nu också? Ett nytt försök. Tänderna. Men nej, kanten är för tjock. Ge upp? Aldrig! Så jag tar upp en penna ur fickan och gör en attack mot påsen. Som äntligen ger sig.
Jag känner mig nöjd. Tills jag upptäcker att jag nu måste forcera ännu en påse. Precis lika hermetiskt tillsluten som den förra.
Min djupa suck blir förlösande. Tanten går igång. Liksom jag. Vi klagar unisont på vårt lands förpackningsnoja och skapar en gemensam hatpakt mot plast som förstör miljö, och pengar i en obegriplig orgie av slöseri. I fullständig enighet kommer vi fram till slutsatsen att det var bättre förr.
I-landsproblem och gnälltanter?
Icke existerande.
Vi skapar en gemensam hatpakt mot plast.
