Egentligen skulle jag bara in till stan för att äta lunch, men vilken tid detta skulle ske var lite diffust och ute föll stora snöflingor som bara blev till en blöt sörja när de nådde marken. Inget väder man vill vara ute i speciellt länge, så jag sökte tak över huvudet – och såg Stadsbibliotekets skylt framför mig.
Jag hade inte varit där privat på flera år. Visst hade jag varit där för att intervjua någon författare och kolla någon liten utställning, men det var väldigt längesedan jag faktiskt lånade hem en bok eller en film.
Nu, när jag gick uppför den korta trappan och samtidigt skakade snön från mössan, såg jag direkt några nya böcker som jag hade tänkt köpa när de kom som pocket. Nu fanns de här framför mig i hård pärm, alldeles tillgängliga och gratis. Hur bra som helst!
Jag fick mig en nygammal kompis i väntan på den där lunchen. De senaste två månaderna har jag genom biblioteket och böckernas förtjänst fått följa en överlevare tillbaka till tsunamins Khao Lak. Jag har läst romaner som handlat om kärlek eller död och om en manlig präst som till sin familjs förvåning och sorg blev Ann-Christine. Jag har just avslutat boken om Anders Behring Breivik och väntar på att Klas Ingessons självbiografi ska ges ut – jag har redan reserverat den.
Ett bibliotek är en otrolig skatt och det känns pinsamt att jag hade glömt bort det – och att jag efter det där första återbesöket inte ens visste var jag skulle lämna igen de utlästa böckerna …
Jag rundade hyllor, smög förbi skrivbord och letade febrilt med både blicken och hjärnan efter återlämningsdisken innan jag skamset ställde frågan ”Hur lämnar jag tillbaka böckerna?”.
Men bibliotekarien bara log, pekade rakt fram och sa ”Du kan följa den streckade linjen”. Sjukhustricket alltså. Ska försöka komma ihåg det nästa gång jag går vilse i en stor offentlig lokal.
