Jag minns de första dagarna när jag började en ny skola. Jag minns hur nervös jag var. Jag minns hur varje steg tycktes avgörande på något sätt och hur varje sekund liksom dröjde sig kvar. Det var som om dagen aldrig tog slut, trots att jag bara skulle vara på plats typ två timmar.
Det var inte på grund av att jag hade tråkigt och att tiden upplevdes som extremt seg på grund av tristess. Det var snarare tvärtom då jag hade riktigt, riktigt roligt. Att tiden gick som i slowmotion berodde snarare på min nervositet och det faktum att allting var nytt. Ja, ni vet så där nytt så att du råkar gå till fel del av byggnaden när du ska till kaféet och istället irrar runt bland massa föreläsningssalar som du inte visste existerade. Livet i slowmotion fortsatte och redan på onsdag undrade jag om jag verkligen hade varit i skolan i bara tre dagar. Med tanke på hur lång tid som jag upplevde det som så borde det ha gått tre veckor. Minst. När det väl hade gått tre veckor på riktigt så utbrast en av mina klasskompisar "Fattar ni att det inte ens har gått en månad. Det känns som om vi har känt varandra i minst ett halvår, om inte mer. Hur var ens livet innan vi började här?".
Nu, när det gått flera månader, är det så klart annorlunda från de där första staplande dagarna i skolan. Det var som om när första veckan har gått så blev det för mycket att göra och tänka på för att det ens skulle vara möjligt att reflektera över varje sekund, varje andetag och varje steg. Eller som min kompis uttryckte det: "Jag vet inte var tiden tar vägen. Det är så himla ofta fredag nuförtiden. Vad gör jag ens på veckorna?" Svaret lät sig inte väntas från en av de andra klasskompisarna: "Vi gör för mycket för att vi ska komma ihåg vad vi ens åt till middag i förrgår. Det är därför du tror det är fredag hela veckan".
Det är så himla ofta fredag nuförtiden. Vad gör jag ens på veckorna?