Det börjar alltid med att jag hör Fred Åkerströms röst. Ibland förstår jag inte var ”Jag ger dig min morgon” kommer ifrån, men oftast inser jag genast att natten är över och att det är dags att stiga upp. Men först kan jag snooza två gånger om jag vill, det har jag tagit med i beräkningarna. Och det vill jag. Alltid.
När telefonen för andra gången förkunnar att de nio extraminuterna har gått så stiger jag upp, går ut i köket och sätter på andra spåret på albumet ”Facit” och när jag duschat klart sjunger oftast Säkert! på ”Isarna”. Det är spår nummer fyra och betyder att jag ligger ganska bra till i tid. Därefter händer något som gör att jag inte längre har så mycket tid och när jag till slut kommer ut genom dörren så inser jag att det inte bara är jag som har en egen liten värld.
De flesta har morgonrutiner som de följer ganska rutinmässigt och det betyder att jag nästan varje dag möter samma personer på väg till jobbet. Det blir en del ansikten, men det är två stycken som jag fastnat för och som jag ser fram emot att möta. För det första ger de mig en föraning om hur jag ligger till rent tidsmässigt och för det andra så jag har börjat bygga små historier kring dem.
Tjejen med barnvagnen kommer först. Från vagnsunderredet hänger en skylt med sonens namn och i mina fantasier har de förskoleplats på min gata. Hon ser så himla snäll ut och jag tänker varje morgon att hon skulle kunna bli en bra kompis. Ibland är det hennes kille (antar jag) som kommer med barnvagnen och då undrar jag istället om hon är sjuk, har börjat jobba tidigare eller är på tjänsteresa. Kanske jobbar hon inte med barn som jag hittat på?
Och medan jag funderar vidare på det så väntar jag på den cyklande, långhårige mannen, som jag tror är lärare. Bara jag inte möter honom på södra sidan om bron. För i så fall är jag riktigt sen.
Det betyder att jag nästan varje dag möter samma personer på väg till jobbet.