Farmor Gunhild och farfar Paul omgiven av alla sina barn.
”Det jag minns äratt mamma grät när barnavårdsnämnden kom och hämtade honom.”
I en värld där murar byggs och människor uppmanas att ”först se om sig själva och sitt eget” tänker jag ofta på farmor Gunhild. På en historia som jag hörde som liten, den där om farmor och pojken. Men jag minns den vagt och därför bjöd jag in mig själv till farmor och farfars äldsta barn Elisabeth som fick berätta mer. Och hon berättade det där. Att hon minns att farmor grät.
Förmodligen var det tidigt 50-tal, faster tror att hon var runt 7 år och pojken han var nog ungefär 10. Omständigheterna till varför han kom till deras hem minns hon inte riktigt, men han var ett fosterbarn och han var nog ”otrygg” där han bodde spekulerar faster. Så farmor och farfar öppnade sitt hem för pojken och han bodde där i några veckor. När barnavårdsnämnden sedan kom och hämtade honom grät farmor, hon ville att han skulle få stanna. ”De tyckte nog att vi hade nog med barn hemma”, förklarar faster Elisabeth. De var redan fem stycken och det skulle bli två till inom några år.
”Men nog hade mamma klarat det, hon var ju inte ens 30 år!”
Min farmor är den snällasteperson jag någonsin träffat. Och det var nog lätt att vara snäll mot oss, barnbarnen, men att öppna sitt hem för en okänd tioåring är något annat. Och det är ett stort hjärta som gråter när denne inte får bo kvar.
Historierna om farmors välvilja är många; som när en tiggare vandrade förbi huset i allt för stora skor och hon gav honom farfars. Och den om kon som skickades till slakt. Den tittade på farmor med så ledsna ögon att farfar fick åka och köpa tillbaka den. Eller när hon, på en semestertripp, släppte lös en åsna som stod i gassande sol.
”Åsnan blev glad, men inte ägaren som började jaga mamma och hennes systrar”, berättar faster.
Jag tycker det var modigt gjort.
”Mamma i ett nötskal. Ingen fick fara illa. Varken människor eller djur”, säger faster.
Sent i livet flyttadefarmor och farfar från det stilla livet i en liten by till det mer livliga Anderstorp i Skellefteå. Där fick de en helt ny vänkrets, av alla de sorter, just eftersom de trodde gott om alla.
Jag tänker mycket på mina farföräldrar och speciellt på farmor Gunhild när det kommer till att uppfostra min egen dotter, men också i hur jag hanterar vardagliga situationer. Jag har kommit fram till att vi alla borde bära ett armband, ett sådant som det brukar stå WWJD på, det vill säga ”What would Jesus do?” Men istället skulle det stå VSGG – ”Vad skulle Gunhild göra?”
Jag är övertygad om att det inte bara skulle göra oss snällare utan även berika våra liv.
Ett tillägg:Farmor träffade pojken igen många år senare och då skedde det på en oväntad plats: på Hökmarksberget. När hon körde bil stoppades hon av en trafikpolis. Hon kände igenom honom direkt på ögonen. De höll sedan lite kontakt över åren.
”Min mamma. Hon är snäll nu.” (Hon har just fått en glass tillägger mamma.) Elsa Rinsén, 3 år.
”Min fru Gunvor. Hon är toppen, ställer alltid upp och är ordentlig. Hon är gudomlig.” Lennart Pettersson, 85 år.
Fråga: Vem tycker du är snäll? ”Jag tycker de flesta är väldigt snälla. De öppnar dörrar och så. Det är vänliga människor som bor här.” Ingegerd Lindmark, 85 år.
”Min blivande man. Han är omtänksam och bryr sig om allt och alla.” Annelie Häggström, 29 år.