Ungefär så gick tankegångarna inför förlossningen. Och nu, ett par dygn efter en helt vanlig födsel, slår det mig – det finns ingen historia att berätta! Allt har gått för bra.
Inte för att det saknades grogrund för dråpligheter. Smaka exempelvis på detta: det beräknade förlossningsdatumet sammanföll precis med upptakten av vår husflytt, som även sammanföll med mina föräldrars husflytt (eftersom vi flyttar in i deras hus) som även sammanföll med mina farföräldrars husflytt (eller ja, de bor kvar i huset, men mina föräldrar tar över fastigheten och flyttar in också).
En minst sagt kaotisk släktrockad. Vi snackar förvärkar i ett tomt hus utan någonstans att sitta, med samtliga barnkläder i storlek 56 djupt begravna i en flyttkartong på okänd plats.
Men istället behagade sig gossebarnet att stanna i livmodern 41 fulla veckor, plus en extra dag. Sex timmar efter att vi flyttat in i det nya huset. Värkarna inleddes på morgonen och vi kunde i lugn och ro lämna Hildur hos farmor.
Väl på BB gick det undan. Parkerade 08.59. Vid första vaginala kollen, knappt en timma senare, var det redan åtta centimeter öppet. Först då började min fru med lustgasen. Droger av grövre kaliber? Tydligen inte nödvändigt.
Nähepp.
Och efter storasyrrans stadiga 4655 gram var det rena rama Autobahn för brorsan, som med sina pinsamma 4120 gram är en lättviktare i sammanhanget.
Amningen? Fungerade direkt. Kruxet med det manliga könsorganet? Efter ett misslyckat blöjbyte lärde vi oss rätt snabbt att paketet ska hållas nedvikt i alla lägen. Personalen? Tror vi träffade alla barnmorskor som är i rullning på Skellefteå lasarett och alla är så otroliga att man blir knäsvag.
Så – istället för att störa mig på bristen av dråplighet väljer jag att begrunda sjukhusprästens berättelse om tacksamhet, som han delade under vår andra kväll på BB. En tonåring hade uppvisat en ljummen livsgnista på morgonkvisten och utbytt ett par ord med prästen.
– Jamen hur är läget med dig då? hade ynglingen frågat.
– Helt fantastiskt! Jag vaknade i morse och tog mig ut ur sängen! Sedan gick jag till toaletten – helt själv! Och sedan kunde jag gå på toa, och gissa vad, båda systemen fungerade! Sedan tog jag på mig mina kläder! Också det helt själv!
(Hur djupt ynglingen himlade med ögonen framgår inte i prästen version, men rejält är nog en hyfsat bra uppskattning.)
Det är faktiskt helt enkelt fantastiskt att allt bara fungerar. Ibland får man nöja sig med perfektion helt enkelt. Allt måste ju inte vara en grej.
Och sedan får vi hålla tummarna för kolik eller något sådant för framtida stoff. Var god observera ironi.