Hon heter Anna och bor någonstans i Sverige. Jag känner inte henne, men jag snubblar över hennes öde i en veckotidning. På bilden ser hon väldigt trevlig ut och jag tvivlar inte en sekund på att hon är en varm och omtänksam person, men glad, det är hon dessvärre inte.
Anna är ensam. Efter två kraschade äktenskap finns varken männen eller vännerna kvar, barnen bor långt bort och hör sällan eller aldrig av sig. Än mindre hälsar de på. Hon vaknar med ångest, somnar med rädslan att dö ensam och gråter varje dag. Varje. Dag.
Det är så otroligt sorgligt.
Hennes berättelse gör mig genuint ledsen. Alla kan vi känna oss ensamma ibland, men många av oss behöver förhoppningsvis aldrig uppleva den ensamheten. Inte under någon längre period i alla fall.
Jag läser vidare, det går liksom inte att stanna, och mot slutet hugger det till i hjärtat ännu en gång. För där, på en viss punkt, kan jag känna igen mig lite.
Anna beskriver hur hon hade kontakt med en vän, men att det inte kändes helt ömsesidigt. Det var alltid Anna som hörde av sig, aldrig kompisen. Till sist gav hon upp, hon ville inte vara efterhängsen eller till besvär.
Jag gillar att planera och fixa saker och det är ofta jag som kontaktar kompisarna. Jag gör det för att jag vill och tycker det är roligt, men någon gång ibland kan jag slås av ensidigheten. Att det liksom hänger på mig.
I mitten av sommaren bestämde jag därför, tjurig som jag är, att jag inte skulle höra av mig lika ofta. Att det inte var jag som skulle komma med förslagen eller skicka de där ”hur är det”-sms:en.
Min förhoppning var såklart att kompisarna skulle uppleva ett tomrum och istället höra av sig till mig, men så blev det inte. Istället blev det några månader där ett par betydande vänner helt eller delvis saknades hos mig och jag fick inse att jag inte har en lika stor plats i deras liv som de har i mitt.
Det är såklart tråkigt, men så måste det få vara. På samma sätt måste jag få vara den jag är – så jag började så smått kontakta dem igen.
Var det du som hörde av dig senast och gångerna före det, eller var det din kompis, syster eller kanske mormor? Om det var någon av de sistnämnda kanske du kan ta steget nästa gång.
Inte för min skull, men för alla ensamma Annors.