Jag har sagt hejdå till en vän. Hon är inte på riktigt, men på något sätt är hon det ändå. I den ena mer makabra mordutredningen efter den andra så har hon och människorna runt omkring henne förgyllt mina vardagskvällar. Men nu är det slut, finito och över. Saga Norén, Länskrim, Malmö har sagt hej då till mig i och med att det allra sista avsnittet av Bron har sänts.
Idag är vi inte vana vid att något tar slut, då det mesta pågår i en evighet. Annat var det förr i tiden, då saker allt oftare hade ett slut och en final. När klockan var slagen var tevekvällen slut och kvar var bara en testbild att titta på. Teveserier hade ett förutbestämt antal avsnitt och när dessa var över, var serien slut. Musiken i mitt rum hade även den ett slut, LP-skivorna och kassetterna hade nämligen en ände och ville jag lyssna mer var det till att köpa en ny skiva inne i stan eller lyssna igen på de som jag hade hemma.
”Vi kan se ett avsnitt till och ett till och ett till.”
Idag rullar allt på i en evighet. Musiken på nätet är obegränsad, Spotify kan skicka iväg en på oanade musikaliska resor och musiklyssnandet är obegränsat, både till både sin variation, innehåll och längd. Teveserierna, eller vad en nu ska kalla det, rullar på säsong efter säsong så länge publiken finns. Om de tar slut kommer det en spin-off eller åtskilliga förslag på serier som vi tittare skulle kunna gilla istället för den serie som slutat. Tevekvällen kan pågå i all evighet, för i vår strömmande värld kan vi se ett avsnitt till och ett till och ett till. Och vi gör det.
I denna tid, då få saker har ett slut, hoppas jag därför att jag sagt hejdå till Saga Norén på riktigt. Att hon inte dyker upp igen i någon annan variant eller i en krystad fortsättning bara för att publiken vill ha mer. Jag tycker att det känns fint att ha sagt bye bye till min vän Saga, för i en värld där allt rullar på i en evighet känns det rätt ovanligt att något faktiskt tagit slut.
Sofie Hedman