I flera dagar är det nu meningen att vi Skelleftebor ska inta centrala stan för att tala, tänka och äta mat. Ett ämne som förbrödrar, då det onekligen är ett ämne som vi ställs inför varje dag.
Men det är också ett ämne som är komplext. Det handlar om vad man egentligen ska äta. Det handlar om de som äter för mycket, de som äter för lite. Det handlar om en av livets stötestenar, som för så många människor inte alls är den njutning som den kan vara.
I en människas liv så handlar måltiden om så mycket mer än att bara få energi för att klara dagen. Maten handlar lika mycket om den sociala gemenskapen. Tanken på att det finns de som sällan får känna den, den gör därför lite ont.
I Lukas Moodysons film ”Tillsammans” yttrade en karaktär att han hellre åt gröt tillsammans än oxfilé ensam. Och så är det nog för oss alla om vi tänker efter.
För oss unga och friska som bor i ett singelhushåll är det här sällan ett problem. Visst, ska väl villigt erkänna att en del middagar intas ensam framför teven, men vi har emellanåt möjligheten att träffa goda vänner och familjemedlemmar för lunch eller middag.
För många ensamma äldre är den möjligheten inte lika stor. Bor du hemma men på ålderns höst har fått svårt att ta dig någonstans, då blir ofta måltiden en ganska ensam historia.
Måltiden kommer allt som oftast att handla om det nödvändiga matintaget, inte om det sociala umgänget eller smakupplevelsen. Inte minst när det kommer till det skedet då maten kommer i portionsförpackningar från ett storkök.
Så när du sitter där i parken och provar nya smakupplevelser tillsammans med vänner eller arbetskamrater, skänk en tanke till de som aldrig tar sig dit.
Eller kanske ännu bättre – köp med dig mat och ta med dig upplevelsen hem till någon som verkligen behöver den.
Bor du hemma men på ålderns höst har fått svårt att ta dig någonstans, då blir ofta måltiden en ganska ensam historia.