Min kompis har just fyllt en låda med lunchmat och vi är på väg mot kassorna när vi passerar de strategiskt utplacerade godishyllorna. Jag ser den senaste upplagan av mitt favoritgodis och upplyser om att jag har en påse hemma, men inte har ätit ur den än. Min kompis undrar då om jag sett att det även kommit en ny Pollypåse, den här gången signerad den store förskolefavoriten Sean Banan.
Jag har ingen aning om detta och då jag inte är speciellt förtjust i bananer förstår jag direkt att påsen inte kommer bli en hit för mig personligen. En snabbtitt på Google avslöjar de andra smakerna och snålvattnet börjar inte direkt rinna om jag säger så.
Min kompis betalar sin lunch och vi börjar promenera tillbaka mot jobbet. Två vanliga människor hade kanske lämnat Sean Banan och godisdiskussionen här, men inte vi. Istället slår vi fast att i princip vem som helst kan få en godispåse i sitt namn efter detta – till och med två enkla journalister. Frågan är bara vad påsarna ska innehålla för smaker. Min favoritkombination finns ju redan, så jag får fundera ut något helt nytt.
Nougat, havssalt och hallon skulle kunna bli en riktigt god kombination – något sött, salt och något syrligt.
Hjortron och åkerbär skulle vara bra för att få kittlande norrländska inslag, cheesecake- och passionsfruktssmak går ju trycka in i glass så varför inte även i godis och skulle det inte vara rätt coolt med något helt oväntat – typ goda gröna ärtor? Alternativen och möjligheterna är faktiskt oändliga när man tänker efter.
Jag kom inte fram till den perfekta smakkombinationen den där lunchen, det gjorde inte min kompis heller. Men å andra sidan så har vi ju lite tid på oss också. Chokladjätten har nämligen inte hört av sig och gett oss uppdraget. Inte än.
Snålvattnet börjar inte direkt rinna om jag säger så.