Foto Hasse Holmberg / TT
”Vi har badat i Vindelälven och det var varmt i vattnet, det är historiskt!” ropar barnbarnet som är åtta och börjar få en viss känsla för historiens vida omfattning. För om man dit räknar mormors barndom, så är det förstås sant. I Vindelälvens vatten badar ingen frivilligt. Det har han hört många gånger, liksom hjältedådet då nämnda mormor tog simborgarmärket trots blå läppar, hackande tänder och timmar av återupplivning av vita tår.
Imponerad har han lyssnat till hjältebedriften. Men supersommaren 2014 har skadeglatt lyft glorian från mitt huvud. Nu har han simmat, plaskat och badat i samma vatten. Den här gången varmt. Vi har haft en historisk sommar. Det får vi inte glömma.
Sommaren vecklade ut sig strax efter midsommar. Där satt jag med min sena semester och tänkte att det aldrig, aldrig skulle hålla i sig. Men det gjorde det. Värmen räckte till och svämmade nästan över. Lycka! säger jag.
Sommarvärmen kom och lindade in oss i mjuka, varma duntäcken, fick oss att svettas och att gå barfota och i minimala kläder, att dricka isvatten och att ligga stilla och bara njuta - alla aktiviteter som rörde hjärna och muskler blev liksom för mycket. När barnkorsordet kändes kravfyllt – då visste man – semesterledigt på alla fronter. Det måste vara det här som kallas batteriladdning.
Trädgården har prunkat. Mina annars allt annat än gröna fingrar har fått storhetsvansinne. Och till dig charterkatalogbläddrande individ som när som helst på året är villig att betala en månadslön för lite värme och som nu gått omkring och pustat, stönat och klagat; innan du vet ordet av kommer kylan och snön och du får plocka fram mössan, vantarna, yllesockorna igen.
Ta ett dopp till. Själv tänker jag ta om simborgarmärket i Vindelälven. När nu ändå hjälteglorian är väck, får det bli en sida i historieboken i stället. Sidan om supersommaren 2014.
Imponerad har han lyssnat till hjältebedriften.
