Som mycket ung (22?) besökte jag Operakällaren i Stockholm för att se hur det såg ut därinne. Detta vattenhål för smällfeta konton, med sina frackklädda kypare och nyputsade bestick var ständigt omskrivet.
Av penningnöd valdes det allra billigaste på menyn; pytt med bacon och stekt njure samt ett glas isvatten. Gott var det, men det jag minns allra bäst är inte maten, inte heller karotternas silverlock.
Det jag minns är rösten vid grannbordet. En röst som tillhörde en man, van att höras och bli hörd på av alla. Artigt tillfrågad hur den ugnsstekta fasanen smakade svarade han högljutt att fågeln var superb "men min hustru tycker att såsen inte var tillräckligt varm".
Som ett svagt eko hördes hustruns instämmande mummel att såsen gott kunde ha haft en liten aning högre temperatur.
Detta minne har jag lett åt många gånger. Äkta överklassgnäll. Så otroligt exotiskt.
Numera får jag höra det till övermått, ty nu har vi alla blivit överklass och gnäller om gradantalet i helvetet. Kött till lunch och middag sju dagar i veckan är inte nog.
Hur vi än vrider och vänder på dem som tidigare befolkat klotet så är det vi som lever just här, just nu, som är rikast av alla. Han som läser så mycket vetenskapligt och klokt berättar att de flesta svenskar idag har en privatekonomi som kan jämföras med vad en medeltida kung hade i kassakistan.
Ett vanligt hus, ett vanligt bostadslån, två ordinära bilar parkerade utanför dubbelgaraget och så en, kanske två, utlandsresor med flyg per år - får det dig och mig och grannen att känna oss lyckliga och tillfreds med livet?
Verkligen inte. Det är ju så svårt att förstå att det är just vi som är den där överklassen, vi som är så ordinära och vanliga. Alla har det ju som oss.
Konstant övermätta och konstant missnöjda med det vi redan har framsläpar vi våra dagar i hopp om att någon gång, någonstans, få uppleva känslan av att äntligen vara riktigt nöjda. Just nu är ingenting helt perfekt. Det är alltid en liten, liten detalj som skaver, som att ha en omogen finne på ryggen.
Att ha allt är att inte ha någonting att längta efter.
Vad vi verkligen skulle behöva är våldsam hunger och enbart kall gröt att äta. Kall gröt sätter saker och ting i sitt rätta perspektiv, för vad är äkta lycka?
Äkta lycka är uppvärmd gröt. En njutning för den utsvultne.
Det är alltid en liten, liten detalj som skaver, som att ha en omogen finne på ryggen.