För oss som är födda på 40-talet är det lätt att räkna ut att livets vår och sommar nu är förbi. Hösten är utan tvekan här. Ålder har aldrig tidigare bekymrat mig, men nu blir jag allt oftare medveten om att min inre röst räknar år, både framåt och bakåt i tiden. Kroppen har fått sina törnar och närminnet är inte vad det varit. Tiden för återhämtning blir allt längre medan min tankevärld fortfarande befinner sig någonstans i 30-årsåldern. Kropp och tanke är inte riktigt i samma fas.
Jag tror nu inte att vi som råkade bli den första tonårsgenerationen försöker leva som om vi fortfarande var 30. Efter övermoget övervägande har vi accepterat att vi tillhör kategorin äldre, även om vi klär oss i jeans, lyssnar på Jerry Williams och gärna kör en tur på en HD.
En morgon för några veckor sedan, när jag gick mina 40 meter ut till postlådan för att hämta morgontidningen, var jag tvungen att stanna och på avstånd betrakta gårdsplanen. Våra mörkröda rönnar, fulla av skimrande bärklasar, brann framför den gyllengula spireahäcken och några bleka solstrålar silade sitt ljus genom en ännu ljusgrön syren. Jag stod länge och funderade på vad hösten med sin färgprakt ville ge mig för budskap. Meningen är kanske att vi ska skynda oss att glädjas åt varje färglagt blad, ända fram tills dess att det sista lövet ligger på marken och väntar på ett varmt snötäcke.
Om mina levda år skulle beskrivas som en årstidspromenad uppför Kvarnberget så går jag numera långsammare och vilar allt oftare. Fördelen med att jag med stigande ålder kommer lite högre upp för varje år är att när jag tittar bakåt blir utsikten över samhället bara bättre och bättre. Och ju mer jag tittar, desto längre åt vänster vandrar min blick.
Christina Ohlsson
Vi ska skynda oss att glädjas åt varje färglagt blad.