Jag har aldrig gillat rosa, men en period varje år så pryds ändå min jacka av ett litet rosa band.
Första gången det hamnade där var oktober 2003, då Cancerfonden för första gången genomförde en Rosa bandet-kampanj.
I Sverige får nästan 8 000 kvinnor varje år beskedet att de drabbats av bröstcancer och anledningen till att jag så självklart satte på mig det där rosa bandet var för att jag, som så många andra, kände någon som var en del av den statistiken.
En februarikväll ett och ett halvt år tidigare hade jag tänkt se Per Elofsson ta medalj på tremilen i OS. Istället fick jag höra hur en dopad Johan Mülegg hetsade honom till ett så omänskligt tempo att Elofsson fick bryta loppet och framförallt fick jag tackla informationen om att min moster drabbats av bröstcancer, 46 år gammal.
En del skulle kanske säga att jag från och med den dagen blev ett enkelt byte för kommersiella kampanjer, men att bära ett sidenband är något helt annat för mig. Det är ett sätt att uppmärksamma sjukdomen, att visa empati med de som drabbats och ett pyttelitet sätt att bidra ekonomiskt till de forskare som gör allt vad de kan för att försöka överlista sjukdomen i fråga.
Oktober är snart slut, men jag tänker bära den rosa detaljen tills höstkylan tvingar mig till en varmare jacka. Då kommer bandet hamna på anslagstavlan i hallen med många av de andra som jag burit genom åren. De hänger där som en liten påminnelse om att alla kan göra något och att ännu en höst passerat utan att min moster fick fira sin födelsedag i oktober.
För även om hon överlevde bröstcancern, så överlevde hon inte det som följde i dess spår. Och det rosa bandet kommer därför fortsätta pryda min jacka en period varje år, trots att jag aldrig gillat färgen.
Att bära ett sidenband är något helt annat för mig.