Först på med overallen i bävernylon. Även om solen skiner ligger kylan i luften och plogvallarna vid byavägen är fortfarande höga.
Sedan på med ett lager av udda och färgglada kläder från utklädningslådan. Runt midjan knyts ett förkläde. På huvudet ska det givetvis en sjal eller snusnäsduk i lämplig storlek.
Kinderna blir röda och för en gångs skull räcker inte mina naturliga fräknar till.
Slutligen greppar vi tag i våra hemgjorda påskkort och pular ner dem i varsin kaffepanna.
Ett fotografi, som några månader senare kommer att framkallas på Domus fotoavdelning, tas på hela gänget, som utgör större delen av, om inte alla, byns barn.
Sedan traskar vi iväg utmed grusvägen. Byns hushåll väntar på vårt besök.
Jag vet i ärlighetens namn inte hur gammal jag var när jag var påskkärring för sista gången. Jag höll nog på ganska länge. Hemma i byn fanns det inte direkt några sociala konventioner för när det var dags att sluta.
Det jag dock med väldig tydlighet minns, det är hur godiset, som i timmar blandades runt i en kaffepanna tillsammans med småslantar och allt mer skrynkliga påskkort, smakade.
Jag kan först känna smaken av ett väldigt sött dragéägg – lite kladdigt och så sött att tungan nästan drar ihop sig. Där finns också en lätt metallsmak. Femkronorna har lämnat sina spår.
Så här i vuxen ålder slås jag av att de där kaffepannorna, som ofta i vanliga fall återfanns i lekstugor och med jämna mellanrum fylldes med vatten och jord, förmodligen var riktiga bakteriehärdar.
Men med tanke på att det kommer rapporter att allergier blir allt vanligare i ett allt renare samhälle, kanske det var det dessa bakterihärdar som räddade oss Nyheden-ungar?
Så när du i helgen ger godis till en påskkärring, skicka med en liten, väl använd slant och gör en insats för framtida generationer.