”Var jobbar du?”
Under de senaste tolv åren har mitt svar varit detsamma.
Om drygt två veckor blir mitt svar ett annat.
Jag har sagt upp mig.
Även om mitt beslut känns helt rätt, jag hade funderat på det ett tag innan jag tog det, så känns det fortfarande galet. Att allt föll på plats och att jag kunde ta det där klivet så pass snart.
En gång tidigare i mitt liv har jag sagt upp mig – från mitt extrajobb som jag hade under högstadie- och gymnasietiden.
Men nu har jag sagt upp mig från ett vuxenjobb. Ett jobb som var mitt livs första fasta jobb. Ett jobb där jag har träffat vänner för livet och trivs bra. Jag ska lämna den arbetsplats som i mångt och mycket har format mig till den människa jag är i dag.
Här och nu kanske du tänker att jag har fått en sen 30-årskris och sagt upp mig på vinst och förlust. Att det får bära eller brista. Att det är nu jag ska sälja alla mina tillhörigheter och ge mig ut på en världen runt-resa för att hitta mig själv. Fullt så modig är jag inte.
Jag har ett nytt fast jobb som väntar på mig runt hörnet.
Likafullt så pirrar det i magen. Men det är ett förväntansfullt pirr.
För om det är något som jag minns från den perioden som jag kuskade landet runt för att avverka vikariat efter vikariat är det pirret i magen, och hur mycket man lär sig när man tar sig an utmaningen i att lära känna en ny arbetsplats, ett nytt jobb och allt vad det innebär.
Så även om det förmodligen under det kommande halvåret kommer att kännas som att jag åker runt i en torktumlare så känner jag mig redo. Det må hända att jag kommer att kliva ur det något tilltufsad och att det kan ta ett tag för det statiska håret att komma tillbaka till sin normala form.
Men det var ju det här jag ville när jag kände att jag hade kört fast. Det är dags att skaka om tillvaron.
”Det kommande halvåret kommer att kännas som att jag åker runt i en torktumlare”