På något vis lyckas jag nästintill alltid se någon från Skellefteå när jag är ute på äventyr i olika städer, länder och världsdelar. Då ska tilläggas att jag inte räknar med folket jag reser med. Det brukar vara någon jag ser på avstånd och som jag frustrerat stirrar på lite för länge innan jag kan placera människan. ”Du tycker helt enkelt att du kan känna igen människor”, som en kompis beskrev det.
Sedan några år tillbaka har jag till och från bott i en stad tiotals mil från Skellefteå. Ett fåtal gånger har jag sett och pratat med människor som kommer från Guldstaden, men det är inte så ofta.
För några veckor sedan hade jag varit på gymmet i en halvtimme när jag märkte att en kille tittade på mig lite för ofta för att jag skulle känna mig bekväm. Jag körde vidare med tanken att om jag bara rör mig till en annan del av gymmet så slipper jag känna mig utstirrad. Det fungerade fruktansvärt dåligt. Bara en kvart senare hade jag satt mig på en spinningcykel och på två sekunder så stod han framför mig och utbrast: ”Du är från Skellefteå va?”
Efter de första millisekunderna av chock så klämde jag ut ett ”ja, hur vet du det?!” varpå han säger: ”Jag tyckte jag kände igen dig! Jag är också därifrån. Jag har ju jobbat med dig för typ fem år sedan.”
Nu var jag ännu mer i chock. Min tanke om att jag faktiskt kunde känna igen folk var krossad, men än värre var att jag tydligen inte kunde känna igen en gammal kollega. Världen vändes upp och ner skulle en kunna säga. Tack och lov så behövde jag inte skämmas allt för länge för under konversationens gång kom det fram att vi bara jobbat några enstaka tillfällen tillsammans då han slutade och när jag började på arbetsplatsen. Men skadan hade redan skett. Jag kommer in i det längsta undvika att säga att jag är bra på att känna igen folk.
Min tanke om att jag faktiskt kunde känna igen folk var krossad.
