Jag ska springa ett marathon när jag fyller 40.
Det har känts rimligt, men plötsligt fyllde jag 39 och insåg att det bara är ett år bort. Vad gör man då?
Springer ett provmarathon, så klart. Klokt att prova en gång innan, bara för att se att det går.
Man kan vara skadad just när man fyller 40 - för då havererar kroppen, det har man ju hört - och då är det bra att ha ett lopp i reserv, så att säga. Helt logiskt.
En bra morot för att träna är det också, det där att anmäla sig. Och nog borde jag väl klara av det? Varannan människa springer marathon nuförtiden. Det blir nog skoj.
Så kändes det. Tills det började närma sig.
Tills folk hörde av sig, frågade om uppladdning och kostplaner.
Tills väderprognosen sa helveteshett och kroppen började börja knorra som att den redan hade fyllt 40
I startfållan, när 15 000 personers adrenalin fyllde luften, försvann plötsligt alla tvivel.
Sista veckan skulle jag bara se fram emot spektaklet. Man står bara på startlinjen till sitt första marathon en gång.
Vore trist att missa njutningen. Sedan kom allt i kapp:
Mardrömmar med elefanter och lera i spåret som hindrade min framkomlighet. Hälsenan, trycket över bröstet, halsontet och huvudvärken.
Flyget var försenat, luften vid nummerlappsutlämningen var i ångform och tårarna brände bakom ögonlocken.
Varför i hela friden ska jag göra det här?
I startfållan, när det inte fanns någon återvändo och 15 000 personers adrenalin fyllde luften, försvann plötsligt alla tvivel.
De första 28 km var jag hög på livet. Visst var det varmt, visst var man trött i fötterna och visst är Slussen det värsta stället i hela huvudstaden, men att trots det känna att man älskar att springa var en uppenbarelse.
Visst hade jag tunnelseende vid 38 km och visst kändes det orimligt långt, men det var värt varenda minut- om man bortser från varenda minut av veckan inför.
Vilken tur att jag fyller 40 redan i januari nästa år!
Lotta Johansson