Vi åker i bilen på väg in mot stan. Som vanligt, när vi är alla fem från familjen, hoppackade och klistrade mot varandra i baksätet.
Trots alla gälla skrik som skär i öronen när barnen kivas, så är det en glädjens stund.
Solen lyser. Jag sitter bak, mitt emellan babyhulliga armar från en femåring och en treåring. Känslan är varm i bröstet.
Ibland myser jag in ansiktet i några av deras mjuka väck, inhalerar den sammetslena huden och känner livet blomstra.
På radion spelas en låt som var en hit i min barndom. Jag och sonen sittdansar när han utbrister att ”den här låten måste vara från 1980-talet”.
Han har rätt, men han säger det för att påpeka att det för honom är som att den var gjord på 1600-talet. Han har utvecklat sin ironiska humor.
När vi susar förbi ambulansstationen tittar jag in i de små fönstren som vetter ut mot gatan. Där inne satt, min nu döda pappa, och drack kaffe och väntade på utryckningar.
Låten som spelas i högtalarna fick även han höra. Kanske vevade han också sina armar i bilen till den. Det känns bra att han upplevde samma saker som jag nu är med om. Han är närmare då.
Ett smittande skratt som är min pappas. Ögon som gnistrar som mammas.
Kanske har min pappa trots allt inte missat så mycket sedan han dog för 25 år sedan?
Någon ny Iphone här och där. Lite internet från en router och smart-tv på väggen. Vi lever nästan i samma tid.
Men så tittar jag på mina barn igen, som omringar mig med sina varma leenden. Då faller några tårar bakom mina solglasögon.
Det har skett massor. Tre fantastiska liv, i rakt nedstigande led från mina föräldrar.
Med deras blod uti sig. Ett smittande skratt som är min pappas. Ögon som gnistrar som min mammas.
Och de hittar på så mycket spännande varje dag.
Mina föräldrar fick aldrig träffa alla mina sittdansande gullknoppar, och det kan göra ont även en solig dag.
Jonas Andersson