”E4 mellan Umeå och Skellefteå är ju själadödande!”
Personen jag pratade med kom från en inlandskommun och uttalandet verkade komma direkt från hjärtat - apropå det här med att köra långa sträckor med bil. Hon sa det utan att veta att undertecknad just påbörjat ett kapitel i livet där jag kommer att färdas just den där själadödande sträckan flera gånger i veckan, ja rent av dagligen.
Så hur ska jag göra för att inte ha en död själ innan året är slut? Rådfrågar Google och hittar uppmaningen ”tillåt din själ att le.” Det måste gå att ordna, tänker jag och bestämmer mig för att le åt varje fartkamera, som om jag gick på röda mattan. Det börjar bra i Bureå, men innan Sävar har jag kramp i käkarna och tänker att det inte är värt att ha en levande själ om ansiktet är dött. Måste hitta något annat sätt.
Mindfulness ska väl vara bra för själen? Att vara medvetet närvarande i stunden och ta in alla upplevelser här och nu, det borde väl gå bra om man åker buss? Jag testar. De första 20 minuterna upplever jag ”ingenting.” Ja, att det blåser lite för kallt från takfläkten och lite för varmt från golvfläkten, att någon pratar för högt i telefonen och att bussens gardiner skulle behöva en tvätt, men i övrigt var det inga själavårdande upplevelser fram till Ljusvattnet. Fokusera lite mer på den yttre miljön kanske?
Så jag upplever träd. Röda hus. Lite fler träd. Vid Hökmarksberget börjar jag tänka på nybakat bröd och i Lövsele tänker jag att det hade varit roligare om byn fortfarande hette Kräkånger. I Ånäset funderar jag på hur tjock en ost skulle behöva vara för att gå hyvla med en av de där jätteosthyvlarna. Hungrig blir jag, men inte vet jag om det gör min själ lyckligare.
Jag får nog jobba vidare med själavården. Fördelen med att åka buss är att man kan sova också, och det är väl bättre med en sovande själ än en död själ.
Lotta Johansson
Det börjar bra i Bureå, men innan Sävar har jag kramp i käkarna.