Studentstressen kallas det. Föregående år har jag aldrig förstått varför det ska vara så mycket stressigare året man går ut än de tidigare åren. Jag kommer aldrig ifrågasätta det igen.
Jag tror aldrig mitt huvud varit så fullt som det är nu och jag vet att många studenter där ute känner likadant. Vi kämpar för våra slutbetyg, lägger ner svett och blod på våra stora gymnasiearbeten (projektarbeten), letar i evigheter efter de perfekta balkläderna och eventuellt söker in till alla möjliga vidareutbildningar.
Övergången till vuxenlivet är här och den övergången är allt annat än smidig och lätt. Vi står inför val samtidigt som vi försöker reda ut hundratals frågetecken i våra huvuden. Så hur ska vi kunna njuta och glädjas av denna tid då solens strålar börjar värma igen och skolgången lider mot sitt slut? Hur ska vi kunna följa nedräkningen mot studenten med upprymdhet och längtan när varje dag leder oss mot en era av oviss förändring?
I min förra krönika skrev jag om att leva i nuet och jag tror det är just det vi behöver komma ihåg när studentveckan närmar sig. Kasta studentmössan i luften för alla de där måndagsmornarna du tog dig upp när varenda atom i din kropp protesterade. Le för alla de där gångerna du valde att stanna hemma med din hög av skolarbeten medan dina vänner var ute och festade. Var stolt över dig själv för alla nätter du satt uppe och hällde i dig ett tiotal koppar kaffe bara för att hålla dig vaken genom pluggandet.
Komiker kan skämta hur mycket de vill om att studenterna endast firar en kommande arbetslöshet, men det vi egentligen firar är oss själva. Vår insats, våra skratt och våra tårar. Det tycker jag är värt att höja glaset för.
Jasmine Said
Det tycker jag är värt att höja glaset för.