”Jag tycker att Bamse är jätteläskigt”, sa den medelålders mannen bredvid mig som gick under benämningen kollega. ”Han har ju så stora, tomma, svarta ögon. Det finns inget liv i dem. Bara mörker”. Jag hade aldrig tänkt på det förr och aldrig tyckt Bamse var obehaglig heller, så det blev en liten tankeställare. Jag som till och med tyckte Bamse var lite mesig när jag var liten.
Jag var däremot livrädd för dockorna, med de tomma stirrande blickarna, i den tecknade filmen ”Pinocchio”. Det fanns inga gränser för min rädsla och jag vågade bara se filmen några få gånger i min uppväxt. Trots att filmen kom upp som förslag lite då och då av mina kompisar. Det fanns tydligen något rogivande i att se mig helt förskräckt, gömd under ett täcke.
När jag berättade om min kollega och hans syn på Bamse för min lillasyster skrattade hon först och sa att Bamse är ju inte ett dugg otäck. Sen började hon gissa varför han tyckte att den tecknade björnen var läskig, det kunde ju omöjligt bara vara ögonen. ”Han kanske är rädd för Bamse, han är ju världens starkaste björn? Eller för att han är rädd för björnar?”.
Även om hon inte är rädd för just Bamse, fanns det en hel del andra tecknade figurer som hon kunde räkna upp. ”Dracula är läskig för han kan bita dig på halsen och clowner är också obehagliga. De ser farliga ut och de har stora ögon”.
Återigen var det ögon som det pratades om och det leder mig direkt in på uttrycket ”onda ögon”. Det är som om det går att se ondskan i folks ögon brukar det heta. Innebär det då att Bamse är ond för min stackars kollega? Det onda ögat är ingenting som jag märkt av, förutom just på film. Men då misstänker jag att ljussättningen och den dånande musiken gör sitt.
Det finns inget liv i dem. Bara mörker.