När det kommer till minnesvärda löpturer så har jag en hel del. Det blir lätt så när jag är ute och springer några mil i veckan. Men nu tänker jag inte på de där gångerna jag lyckas få ett nytt rekord av något slag. De glöms snabbt bort eller ersätts och dessutom är de inte så mycket att prata om i efterhand. Det är inte mer än en siffra att jämföra med andra och sig själv. De gånger jag tänker på håller sig fast i minnesbanken mycket, mycket längre.
Jag är ofta ute i skogen och där har jag haft många minnesvärda möten med djur. Jag har varit centimetrar från att springa in i hundar som alldeles för snabbt dykt upp bakom en kurva. Jag har flugit rekordhögt upp i luften när jag satt ner foten alldeles för nära ormar och jag har skrämt både mig själv och ett dussintal harar. Men mest minnesvärd var den gången jag sprang längs med älven, inte allt för lång ifrån Lejonströmsbron.
Det var sommar, sol och varmt. Jag sprang på stigen som går längs med älven när det brakade till rejält i skogen bredvid mig. Några kvistar på en buske gick av ungefär tio meter framför mig och plötsligt trillade en fullvuxen älg ut ur skogen. Den snurrade ett varv på grusstigen innan den stannade och stirrade på mig. Jag som inte riktigt hade hängt med på vad som precis hade hänt fortsatte löpa rakt fram mot djuret.
Vi stirrade på varandra i bara en eller två sekunder, men det kändes betydligt längre. Älgen blev tillslut rädd, snurrade ett halvt varv och galopperade iväg på stigen framför mig. Jag var mer eller mindre i chock och fortsatte bara att springa in i dammolnet som älgen lämnade efter sig.
När jag hade sprungit klart var jag inte det minsta slut. Jag var alldeles för uppjagad efter att ha mött älgen och alla skulle få veta om vad som hade hänt. Jag pratade konstant om det i flera dagar och då och då har det kommit upp igen. Trots att det var flera år sedan som det hände. Om jag däremot satte något nytt rekord den sommaren har jag ingen aning om.
Plötsligt trillade en fullvuxen älg ut ur skogen.