I går spelade Skellefteå AIK den andra semifinalen i årets slutspel. Hur mycket som återstår av säsongen vet ingen, men vad jag vet är att när den är över så kommer min självkontroll tillbaka och det ser jag fram emot.
Jag är en person som gillar att ha koll på läget. Jag bjuder mer än gärna på mig själv och är sällan den som bangar ett upptåg eller en pinsam galenskap, men jag går nästan aldrig så långt att jag helt tappar kontrollen över mina handlingar. Förutom under hockeysäsongen i allmänhet och slutspelet i synnerhet.
Det händer alldeles för ofta att jag efter en spännande spelsekvens liksom vaknar upp på Västra stå och inser att jag gör något som jag kanske inte borde. Till exempel har det visat sig att jag – när det blir alldeles för spännande och nervöst – tycker om att trycka mig i sidled mot människor. Ja, det är konstigt. Precis som Markus Svensson nere på isen går jag alltid åt höger så därför försöker jag hålla mig till vänster om mina kompisar. Det är ändå bättre att vara påträngande närgången med någon man känner.
Några andra exempel från säsongen: Någon har slagit min mamma i ansiktet. Tyvärr visar det sig att det var jag i glädjeyttringen över ett mål.
Den okända killen på raden framför kollar på mig som om jag inte vore klok. Det är jag inte heller då jag tydligen kört ner mina naglar i hans axlar – och fortfarande håller kvar dem där.
Kompisens kapuschong är plötsligt fastlåst i min västerhand. Jag vet inte hur den hamnade där, men jag vet att det var Brynäsanfallarens fel.
Hockeysäsongen är som sagt inte slut riktigt än och tills den är det hoppas jag på ert överseende. Om någon på läktaren armbågar dig i sidan eller sliter dig i håret så är det nog bara jag. Vill du känna dig tryggare? Håll till vänster och håll ryggen fri.
Elisabeth Eriksson
