Jag är satt i husarrest av smittskyddsinstitutet! Som alla andra ”gamlingar” ska jag tillsammans med min man vara inlåst på obestämd tid, tjugofyra timmar om dygnet. Tack vare min goda sömn tillbringar jag cirka åtta timmar i sängen, medan resterande sexton timmarna ska fyllas inom husets väggar. Ofattbart, omtumlande och opraktiskt.
Amelia Adamo har myntat uttrycket ”Sjuttio, det nya femtio”. Följden har blivit att vissa levnadsglada sjuttiplussare vägrar betrakta sig som särskilt gamla. Vi som dansade under Rock and Roll-epoken har alltid gått våra egna vägar. Äldreomsorgen har i många år bävat inför den dag när Flower Power-generationen ska flytta in, och nu kommer vi. Oberoende, oförutsägbara och oemotståndliga.
Jag har många gånger förundrats över hur snabbt växthuseffekten påverkat klimatet under min levda 75 år. Men den tiden känns just nu oändligt lång jämfört med coronan som, efter en hostattack i Kina, lyckats virusspreja alla världens länder på några veckor.
Vi vet att ett yttre hot är det effektivaste sättet att sammansvetsa en grupp människor. Med både klimatuppvärmning och ett galopperande dödligt virus i fri fart hoppas jag att mänskligheten inser, att det endast är med solidaritet och uppoffringar som vi kan rädda framtiden för våra barnbarn. Osjälviskt, offervilligt och omdanande.
”Vi ska klara av´et, både gammal och ung, om vi enas och spottar i händerna. Vi ska klara av´et, än om bördan är tung så hugg i för båd´ fosterland och kung”, sjöng Martin Ljung i min ungdom. Aktuella uppmaningar i dessa dagar, möjligen bortsett från det där med att spotta i nävarna.
Därmed har mina funderingar framför tangentbordet fyllt några timmar av den här förmiddagen. Nu återstår ”obäddesängen, okokegröten och ovattneblommen”.
Christina Ohlsson