Adak är byn i Västerbottens inland som hade en gruva där Boliden bröt koppar, silver och guld fram till 1979. Runt gruvan, som låg strax utanför den ursprungliga byn, växte det upp ett livligt samhälle med matbutik, post, folkets hus, biograf och skola.
Det finns ett skimmer av nostalgiskt vemod över utraderade industrisamhällen. Jag känner en stark gemenskap med alla dem som upplever sorg efter en skövlad barndomsmiljö. Själv växte jag upp i Malmberget, idag ett ruinerat spöksamhälle runt en ofantligt stor inhägnad gruvgrop.
Men det ursprungliga Adak, numera betecknad som småort är vid liv, och häromdagen hamnade vi en storstadsliknande trafikstockning när vi besökte byn. Trängseln var påtaglig och det gick inte att ta miste på bybornas glädje över det kaos som uppstod.
Anledningen till denna tillfälliga förtätning av befolkningen i Adak en onsdag eftermiddag hade kunnat vara den nationellt berömda filmfestivalen i Sagabiografen, men det handlade denna gång om något helt annat, nämligen om ”AdakGrytorna”.
Häromdagen hamnade vi en storstadsliknande trafikstockning när vi besökte byn
I mer än tio år har en grupp damer i mogen ålder varje månad inbjudit till middag i den bevarade skolbespisningen. Där serveras god och vällagad husmanskost som bygger på traditionella husmoderskunskaper. Mat av en kvalitet som skulle göra varje stjärnkock grön av avund. Till jul och påsk går Grytorna i köket extra varma när de tillagar kompletta helgbufféer. Allt detta arbete sker på ideella grunder och överskottet från mat och lotterier går oavkortat till olika välgörenhetsprojekt.
Den 8 mars firade vi den internationella kvinnodagen. Jag vill skicka en extra hyllning till kvinnorna som tillhör Adak-Grytorna inte bara en enda kvinnodag, utan det här skottårets alla 366 dagar.
Christina Ohlsson