Jag växte upp som arbetarbarn under efterkrigstiden i ett nybyggarsamhälle som hade ett rikt kulturliv, generöst sponsrat av LKAB.
Så här i backspegeln har jag förstått att det ur bolagets perspektiv var en strikt affärsmässig plan för att locka kompetent personal till kallorterna norr om polcirkeln. Oavsett motivet var vi alla vinnare. LKAB har fortfarande en lönsamhetsbaserad och välrenommerad kulturplan kallad ”Livet mellan husen”.
Behovet att skapa är lika gammalt som människans existens
Behovet av att skapa är lika gammalt som människans existens på jorden. Att smycka sin grotta med bilder, spela trumma på en ihålig stock eller dansa en regndans har alltid ingått i livsrutinerna och bidragit till gruppens sammanhållning. Parallellt med att varje civilisation gör allt för att tillfredsställa basbehovet av mat, vatten och skydd utvecklar de sina unika kulturella traditioner.
Om människor ska välja att bo kvar i eller flytta till den del av Sverige som sörlänningarna kallar Norrland, krävs en genomarbetad trivselplan. Arbete, skola, infrastruktur och service i en hållbar miljö är en självklarhet. Medel till kulturlivet har tyvärr ofta hamnat långt ner på prioriteringslistan både nationellt och lokalt. Ett sorgligt feltänk då satsningen på ett rikt kulturliv även är en strikt affärsmässig och lönsam strategi.
När vi skapar ett syrefattigt tomrum i ”Livet mellan husen” uppstår en mångkulturell andnöd som aldrig kan fyllas med fler poliser och hårdare tag. Jag tror att Gabriela Pichler hade förstått det när hon fick idén till sin framgångsrika film: ”Äta, sova, dö.”
Jag vill nu ge Malå kommun en rungande applåd. De har, trots sin bräckliga ekonomi, inte bara infört en avgiftsfri kulturskola utan även gett den framgångsrika skolan en ny, centralt belägen och ändamålsenlig lokal.
Heja Malå!
Christina Ohlsson