P som i pensionering. Vårens knoppning ska ackompanjera ledigheten.
Känns fint. Som att börja ett nytt jobb, eller planera för en utlandsresa.
Hela, långa, vuxna livet har varit bundet av plikter, måsten och tider. Uppfyllande av andras förväntningar och krav. Nu står "min egen tid" där och väntar.
Nu ska jag vara min egen arbetsgivare helt och fullt.
Hur ska det gå?
I slutminuterna av speltiden kommer tillbakablickarna. Oundvikligen.
Jag skulle vilja påstå att jag haft världens bästa jobb. Lokalreporter, inget hade passat mig bättre. Möten med människor, nyfiket få snoka omkring, ta reda på, forska djupare, undra, bli fascinerad, överraskad. Aha-kickarna har varit oändliga.
Alla dessa berättelser och livsöden och erfarenheter jag tagit del av. Så mycket skäll jag fått när inte tidningen kommit i tid (fast det inte varit mitt bord). Och så många som kallat mig Norran genom åren. Det går inte räkna.
Nu ska jag återta min identitet. Bli jag igen. Undrar om folk vet vad jag heter?
Minnesfloran visar alla de där experterna som pedagogiskt försökt beskriva sina invecklade maskiner och tekniska fenomen. Utan att det synts på dem att de ansett mig vara en idiot.
Jag har träffat kändisar, det hör till jobbet.
Efter skoterträffen skulle jag till mötet med Lill-Babs på Källan. Trampade ner mig i djupsnön och blev dyngsur upp till knäna. Drypande våt knackade jag på kändisens dörr, ursäktande mitt miserabla skick. Hon beordrade mig att dra av mig byxorna, hängde dem på tork. Där satt jag invirad i en av hotellets badlakan och gjorde intervjun.
Och jag minns paret som saknade el. Mannen som aldrig varit utanför byn under hela livet. All denna vardag, tillkortakommanden, lycka, tragedier. Allt som är livet.
Jag känner mig stormrik.
Och det är ju tur, då det sägs att pensionspengen inte är mycket att hurra för.
Britta Stenberg
Känns fint. Som att börja ett nytt jobb, eller planera för en utlandsresa.