Den oöppnade kartongen med 366 smålådor i, anlände som den brukar, i den tid då vägkanterna täcks av snövallar, skogen står hög och grå och hela världen tycks vara fotograferad i svartvitt. Ett fridfullt vykort. Den lilla skärvan av sol som klamrar sig fast mellan träden ritar smala linjer. Som en klocka vars visare fastnat på fem i tolv och vi befinner oss långt bortom världens fåfänga och bistra oro.
Det är nu vi blir varse det som kallas framtiden. Vill forma den till något fantastiskt.
Med uppkavlade ärmar skapar vi oss en början. Ger löften till oss själva om starkare leverne än den dekadens som november och december haft med sig. Övervikten ska bort. Motion ska införas. De vegetariska rätterna dominera.
Så ska det bli!
Jag anar en tvivlande korp på min axel.
Utan egenlöften riskerar vi att bli modlösa och passiva. Så jag lägger handen på hjärtat och svär någorlunda övertygande att jag ska bli en bättre person, och leva därefter. Även om jag anar en tvivlande korp på min axel.
Själv gillar jag sifferkombinationen för året. Jag har aldrig tyckt om 2019. Svårskrivet och kantigt var det. Nu kommer 2020. Samma finger får göra en slags melodi på tangentbordet, eller handskrivet vackert med tvåorna mjuka och formbara. Och tänk bara. Tjugotalet är här. Charleston tänker vi som kan historien och ser kvinnor med hjälmliknande hattar. Tvärklippta frisyrer. Rak pannlugg. Pannband i svart sammet med vit fjäder, vippande svarta volangklänningar och så - dansen. Sprättet med benen. Rytmiskt och taktfast till raspig jazzmusik.
20-talet den här gången lär bjuda på andra rytmer. Var så säker.
Frisk (det viktigaste av allt) och modig vill jag således vandra in i 2020.
För att göra något jag aldrig gjort tidigare, lära mig något jag inte visste och på ett gott sätt upptäcka den värld jag lever i.
Så vill jag ha det.
Hur vill du?
Britta Stenberg