”Ta bara den fantastiska Greta Thunberg. Hur olagom är inte hon?” skriver Britta Stenberg i sin krönika.
”Nämen nu blev det riktigt fel” tänkte jag om skyltarna som kantade vägrenen inför EU-valet. Skyltarna är numera bortplockade, men det som stod på dem fastnade. Man använde ordet ”lagom”. ”Gör EU lagom again”, stod det dessutom. Meningen lånad från USA:s president Trump. Billigt!
Jag struntar i den politiska bakgrundsfilosofin. Min protest gäller ordet lagom.
Detta ord ger mig obehagliga krypningar.
Det för mig bakåt till rådande synsätt under 60-talet. ”Var inte så yvig, var lite mer lagom”, gällde då. Det var så vi fostrades. Inte för mycket – utan lagom.
För tonåringen vars självförtroende inte vuxit i samma takt som de långa armarna och kalvbenen, var lagom nog.
Men att vara lagom, var något man skulle bära med sig ut i livet. Den som stack ut och var olagom gjorde sig märkvärdig och skulle snarast rättas tillbaka in i ledet. Man skulle inte vara ”vidlyftig” som det hette på den tiden.
Jag var en unge som var vidlyftig. Jag ville stå på scenen, helst spela huvudrollen i skolans pjäser och huvudet var fullt av idéer. Jag ville måla, skriva. Det var inte lagom. Och verkligen inte passande att som flicka göra sig till blickfång.
Jag vill att vårt fantastiska land alltid ska tillåta olagom.
Men synsättet kom att förändras. Jantelagen fick mothugg och vi accepterar i dag människor som vill sticka ut.
Ta bara den fantastiska Greta Thunberg. Hur olagom är inte hon?
I olagom gror tyvärr även extremt fientliga rörelser. Vi har ett ansvar i att vara kloka och inte stödja dem.
För jag vill att vårt fantastiska land alltid ska tillåta olagom.
Därför var det ju som att trampa i spilld sirap att se lagomuppmaningen på skyltar före EU-valet.
Lagom är för mig att inte stå upp för vare sig ena eller andra. Att flyta med. Att begränsat uttrycka ett lojt ”jaså”.
Lagom är att hindra blommor från att blomma. Och det vore ju verkligen synd, nu när sommaren äntligen är här.
Britta Stenberg