Ett nytt år. Nya alldeles oifyllda rutor. Nya föresatser. Nya utmaningar. Nya händelser.
Vad hände egentligen 2017? Minns fragment. Det blir så. Fragment av stora och små nyheter. På det personliga planet är det självklart flera saker som sticker upp. Lyser av sig själva.
Just dem som jag fyllt rutorna med.
Men om jag för en stund lyfter blicken för att sammanfatta hur jag såg på världen 2017, känns det tyvärr som om terrorattacker och ökat hot mot den mänskliga säkerheten dominerat.
Det var också året då flera betydelsefulla röster tystnade för gott: Mikael Nykvist, Hans Alfredsson, Birgitta Ulfsson, Rickard Wolf, Hans Rosling och Torgny Lindgren, för att nämna några.
Jag tycker att tillbakablickar är svårt. Tid flyter samman, blir till ett sjok. Man måste sätta händelser i ett sammanhang. När Donald Trump tillträdde som USA:s president undrade min 13-årige dotterson bekymrat: Vad ska hända med världen nu? Det här känns inte bra.
Precis efter terrorattacken på Drottninggatan tog jag emot ett samtal från väninnan som var där. Oskadd, tack och lov.
När vi skrotade enkronorna och femkronorna hittade jag en påse slantar som jag glömt att växla in.
2017 var året då mitt yngsta barnbarn tog sina första steg, fick tänder och lärde sig säga mamma. Det var 2017 min son gifte sig.
2017 kom #meetoo. En unison, stark röst som sade ifrån. Jag hoppas att vi en gång för alla har lärt oss att ömsesidig respekt är det enda tänkbara nu och i framtiden.
2017 var ett år som, liksom andra år, hade goda och dåliga nyheter i sin korg.
Precis som det här nya kommer att ha. Jag skulle vilja fylla rutorna med de goda händelserna, göra dem synliga och långvariga.
När katastrofer av olika slag börjar strömma in, är det gott att finna de små pärlorna.
Minnas detaljerna, så att vi kan hålla balansen.
Britta Stenberg
2017 kom #meetoo. En unison, stark röst som sade ifrån.