Nej, jag ska inte skriva om coronaviruset, inte ens tänka på det. Jag ska skriva om aprilskämt i stället. I dag är det ju som alla vet tillåtet att få ha roligt på andras bekostnad och tumma på sanningen.
Men det är som att det skär sig. Att lura någon april nu när tilliten försvunnit från vår vardag känns inte bra. Nu när vi söker sanning och insyn och kontroll, mer än någonsin.
Det är länge sedan vi drog nylonstrumpan över teven. För den som inte hänger med: Nyheterna meddelade att vår svartvita tv-bild skulle förvandlas till färg om vi drog en nylonstrumpa över skärmen. Och betänk att det på den tiden var tjock-tv, så det krävdes en xxl-strumpa för den magiska handlingen.
Många i vårt land gick faktiskt på det och testade. Och som aprilskämt betraktat, var det svårslaget.
Skulle ett aprilskämt där hela befolkningen dras med funka, just nu? Svårt att tro. En sådan opålitlighet skulle få oss ur balans. För så sköra är vi, i vår spända allvarstyngda närvaro. Hela tiden lyssnande på allt som rapporteras. Tilltron till nyhetssändningarna ligger på hundra procent. Dom vet det vi behöver veta. Vår högsta önskan just nu, är att få kontrollen tillbaka.
Skulle ett aprilskämt där hela befolkningen dras med, funka just nu?
Därför tror jag inte att vi skulle uppskatta att få mattan vi står på undanryckt av något så simpelt som ett aprilskämt. Inte nu. Ändå sägs det ju att det är i kristider vi behöver skrattet som allra mest.
Men corona har tagit ifrån oss trygghet, stabilitet och förutsägbarhet i vardagen. Inget är sig likt. Vi famlar runt efter något att lita på, hålla oss i, i en oro större än vi tidigare behövt hantera. Finns det något gott med detta, är det att vi blivit varse omtanken om våra närmaste. Att vi bryr oss och tar ansvar.
Men vi håller oss för skratt. Vad sa jag i början? Att jag inte skulle nämna corona.
Som sagt: Det är opålitlighetens dag.
Britta Stenberg