Varför bor jag här? undrar jag och böjer huvudet bakåt för att se slutet på snödrivan. Att skotta för hand motsvarar en veckas oavbruten tid på gymmet. Fördelar, absolut. Nu har vi ju förvisso snöslunga till hjälp, men ändå. För precis när det är nyskottat och fint, kommer det nya mängder igen. Den vräker ner. Proppar igen och man får börja om från början. Just när man tänker ta bilen ur garaget har plogen nyss passerat. Den snövallen är inte att leka med. Den är varken liten eller mjuk.
Och på tal om plogning. Hur plogar dom egentligen? Plogar dom egentligen? Den stora snackisen är igång. Samma varje år. Det är som att vi behöver den, som en stort, gemensamt gnällämne.
På sociala medier lägger folk ut sura emojis och jämrar sig: Vilken slags vinter är det här? Ingen snö!
I ett infall av tillfredsställande elakhet, lägger jag ut vackra snöbilder. Mängder av fluffiga djupsnövarianter i motljus och reaktionerna kommer omedelbart.
”Det är väldigt orättvist med så mycket snö i backarna”, säger kommentarerna.
Ja, nu ligger den ju inte bara i backarna, tänker jag, men ger hurtiga tummar upp.
”Vi har slaskigt, blåsigt. Allting är brunt här”. Väninnan i Skåne avslutar med att ställa sig själv frågan: ”Alltså, varför bor jag här?” Nej, vintern är sig inte lik. Fenomenet skapar oro och missnöje. Majoriteten i vårt land menar ju att vintern per definition ska vara kall och vit.
Där dunsar det till. Ett jättesjok från taket blockerar ytterdörren. Nu kan jag inte ta mig ut ur huset. Laddar spaden, börjar gräva.
Så kryper solen fram, lyser genom frostiga grenar, fyller dem med pärlemor, snön beströs med glitter, blå skuggor ritar ränder. Skogen ler.
Barnbarnet ringer. Mormor, kan vi komma och åka skidor? Du har ju så härligt mycket snö.
Självklart, säger jag. Det är ju därför jag bor här!
Britta Stenberg