Det finns stunder som är exceptionellt njutbara. Som får tiden att stanna och världen utanför att upphöra att existera. Jag talar nu om att gå till frissan.
Den där tiden, avsatt bara för mig, då jag får luta mig bakåt i stolen, ta av mig glasögonen och ge mig hän åt min frisörskas kunniga händer. Kvinnan som kan det hon gör och vet vad hon ska. Det är den stunden som är min.
Vissa kunder passar på att dryfta sina innersta problem med nämnda yrkesperson. Tolkar frisörstolen som en biktstol eller psykologsoffa. Detta borde göra frisöryrket till ett av samhällets viktigaste. Att vårda själ och frisyr på samma gång, tycks som en multiuppgift av rang.
För det är något med den där närheten som gör att man förlorar kontroll och överlämnar sig med fullt förtroende åt någon annan. Det uppstår en tillit som bränner allt gränssättande.
Tänk så mycket deras öron får höra
Jag måste beundra frisörernas tålamod och förmåga att lyssna. Vilken annan yrkesgrupp småpratar medan de jobbar och får dig att känna dig som om ni vore bästa vänner?
Tänk så mycket deras öron får höra och stå ut med. Ändå lyckas de med konststycket att behålla en ljuv och inkännande mild och bejakande attityd.
I dessa stressgenomsyrade tider är behovet att bli vidrörd nödvändigt. Där fyller frisören ytterligare en viktig roll. Ömsint omhändertagande, lätta rörelser och så bekräftelsen:
”Du passar så bra i det här. Så fin du blir.”
Man slickar i sig, går på det, känner sig snygg och säker. Uppskattande komplimanger ackompanjerar spegeln som förs runt den tjusigt stylade frisyren.
Uppfylld av allt positivt och trevligt dansar man med lätta steg ut ur salongen och kommer hem och tittar sig i spegeln. Det är nu man upptäcker att håret är alldeles för kort.
Fast efter en vecka tycks något ha hänt, för nu är längden helt perfekt.
Alltså: Hur gick det till?
Britta Stenberg