Vad skulle du göra om du fick ett anonymt brev? För det första, så sällsynt som det är nu för tiden att det kommer privatbrev, skulle du säkert, som jag, bli jättenyfiken och slita upp det på en gång.
Sedan: Om brevet visade sig innehålla vitt pulver. Vilka skulle slutsatserna då vara?
Skulle du stoppa det i tvättmaskinen, eller baka en kaka?
I min hjärna fanns inget som hette ”antrax”. Inte då, när nyheterna slog på stora trumman om ett mystiskt pulver. Jag fattade ingenting. Och ingen nämnde heller detaljerna. Man sade bara att Sverige förlamats av skräck. Att alla som varit i kontakt med breven sattes i karantän.
Att det kunde vara farligt, det begrep jag ju.
Om jag hade fått brevet innan, ja innan nyheterna om farligt pulver, då hade jag nog tänkt att någon velat skämta med mig. Ge mig en vink om bakning eller något sådant.
Så naiv är jag.
Jag trodde att hot mot rikes säkerhet hade med bomber och granater, smällar och dån, att göra.
Inte tysta brev som oskyldiga brevbärare måste hantera. Nu påmindes vi om 2001. Året då vi fick nys om att den illistiga ondskan kan heta antrax.
Bacillus anthracis, mjältbrand, är det rätta namnet på den farliga, lömska sporbildande bakterien som nämns som möjligt terrorvapen.
Men om inte jag var särdeles snabbtänkt och uppdaterad, var det väldigt många andra som var det. För nu gick det undan. Sverige stannade. Isolerades. Stod i katastrofberedskap i ett litet kick. Där satt man framför tv:n och tänkte; är det ett skämt, eller?
Lättnadens suck: Det var mjöl och bakpulver.
Någonstans sitter det en eller flera som sammanfattar kaoset med ett hånflin på läpparna.
Som belåtet följde rapporterna om hur hundratals människor drabbades av dödsångest.
Hur dålig humor får man ha?
Ute singlar något vitt från luften.
Jag hoppas det är snö.
Lättnadens suck: Det var bara mjöl och bakpulver.