”Kom och se själva!” brukar jag säga när jag stolt försöker beskriva nattljusets magi, myggornas surr, blomningen och inte minst Vindelälvens vilda, forsande vatten.
Och brukar lägga till: Ni får bo hos oss. Vi har plats.
Det är alltid lika spännande varje vår att se vilka som tagit mig på orden.
När öppnar vi Bed & Breakfast i år? undrar maken, aningen spydigt.
Snart, svarade jag. En man vi mötte för tio år sedan, David från England, hade i ett av sina fåordiga mejl bifogat kopia av biljett. Där kunde jag utläsa att han planerat hela elva dygn hos oss.
Han stormade in i vårt hem och meddelade att matchen skulle börja 21.00.
Man lär sig alltid något nytt. Vi fick följa Fotbolls-VM med nyskapat intresse. Sörja Englands förlust och på engelskt manér slå vad om vinst.
Den vitale 77-åringen David for runt med sin hyrbil. Glad i hågen gav han sig ut på vägarna. Någon karta ville han inte ha. Mobilen kunde han knappt hantera. Ibland återföll han till vänstertrafik, något han glatt meddelade oss så gott som dagligen.
Så vi fixade fiskespön, stövlar och friluftskläder för att hålla honom på hemmaplan så gott det gick. Vid fiskecampen Stentjärn fick han syn på en "liten ö". Men ön (tuvan) sjönk och tog med sig David. Han var gudskelov simkunnig och tog sig iland. Men mobilen fick han säga adjö till.
Det nattliga ljuset gillade han. Det ”höll honom vaken under fotbollen”. Myggbett? No problem. Något medel från England som luktade DDT var toppen, påstod han.
Naturen totaldissades: ”Bara en massa träd hela tiden”.
När David åkt blev det tyst och tomt i huset och det nyss så uppvirvlade dammet lade sig på plats igen.
En sommarfågel som spred nya sånger i vår tillvaro. Så som det varit genom åren.
Jag funderar nu om det inte vore idé att öppna B&B på riktigt. Fast det har jag inte berättat för maken. Måste nog fila lite på formuleringarna.
Det är alltid lika spännande varje vår att se vilka som tagit mig på orden.