Utanför hotellet tar vindarna tag i de sista höstlöven och får dem att virvla runt. I lobbyn, bland grekiska låtsasstatyer och ditmålade vinrankor, står vi och speglar oss i varandra. Jag gråter och de gråter och senare samma kväll ska vi åka hem från huvudstaden tillsammans.
Tidigare samma morgon har jag insett att jag har blivit sjuk. Huvudvärken äter upp mig långsamt under förmiddagen, kroppen protesterar och jag känner bara att jag vill hem. Nu är det lunchtid och hotellet är det närmaste hem jag kan hitta och därför står vi där, jag och mitt ressällskap, för att fråga om det möjligtvis skulle gå att få igen det utcheckade rummet. Bara för att mitt huvud känns som en tickande bomb och bara för att jag inte orkar något mer överhuvudtaget. Hotellportieren tittar på mig och säger att det är väl självklart och jag gråter av lättnad. Så gör även mitt ressällskap.
Två dagar tidigare har vi lyssnat på en föreläsning om hjärnan. I en stor föreläsningssal har vi fått lära oss om spegelneuroner, de nervceller som får oss att läsa av andra människor och som även får oss att spegla oss i varandra. Det är dessa celler som får oss att gråta framför teven när lyckotårarna rinner på sportstjärnornas kinder och det är spegelneuronerna som ibland får oss att skratta högt, inte för att något är roligt utan för att andra i vår närhet skrattar. Det är dessa celler som gör oss empatiska och förstående, medan människor som saknar eller har en brist på spegelneuroner har problem att interagera med andra.
Bland grekiska låtsasstatyer och ditmålade vinrankor rinner nu tårarna på oss och medan den vänliga hotellportieren hämtar något att dricka till mig inser vi det komiska i situationen. Vi konstaterar med ett leende att vi nu har bevis på att vi besitter den viktiga förmågan i att kunna spegla oss i varandra.
Jag gråter av lättnad och så gör även mitt sällskap.