Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
Under de senaste åren har jag bott i ett flertal städer runt om i Sverige. Det leder till att jag oftast lär känna ett fåtal personer där som jag umgås med och ser rätt så ofta. Det blir nästan en alldeles egen bubbla. Det gör att varje gång jag rör mig mot centrum av respektive stad så går jag dit med inställningen att jag inte kommer träffa en kotte som jag vet vad de heter. Än mindre känner igen. Och de få gånger det faktiskt händer så är jag näst intill i chocktillstånd.
Det är till stor skillnad från när jag kommer tillbaka till hemstaden. Plötsligt känner jag igen ansikten och till skillnad från det jag är van vid så kan jag att säga hej till personer jag känner på gatan. I dag är jag glad för att det är så. Jag gillar det och har jag tur så går det till och med stanna ett tag och prata. Annat var det när jag bodde hemma. Jag minns hur jag och mina kompisar tyckte att det var jobbigt. Det gick ju inte att gå en meter utan att träffa någon och det fanns på något sätt en känsla av att hela tiden vara bevakad. Tack och lov verkar åldern har botat det.
En kompis till mig som också flyttat från hemstaden pratade om ett liknande fenomen för bara några dagar sedan. Men till skillnad från mig så brukade hon göra sig redo för att hälsa på personer i hemstaden som hon tyckte såg ut som någon som bodde i den nya staden. ”Men jag brukar hinna inse att personen absolut inte är här innan jag säger hej faktiskt. Annars hade det nog blivit pinsamt”.
Men den stora frågan är om det verkligen varit så pinsamt. För att säga hej till någon kan nog de flesta bli rätt glada för. För de flesta gånger som jag fått hej av en främling så har det varit positivt och någonting som faktiskt gjort min dag en hel del mycket bättre.
Det gick ju inte att gå en meter utan att träffa någon och det fanns på något sätt en känsla av att hela tiden vara bevakad.
