Foto: Tina Remius Strömberg/TT.
”Man ska alltid ha en resa inbokad har jag lärt mig. Då har man alltid någonting att se fram emot”, sa min kompis som precis hade bokat en resa utomlands. Igen. Jag var så klart lite lätt avundsjuk. Hur roligt hade det inte varit att åka utomlands nu när det ändå har börjat bli så kallt och mörkt ute? Hur härligt hade det inte varit att få lägga sig på en stekhet strand, med ett brusande turkost hav i bakgrunden och bara vara?
På sätt och vis så håller jag med henne. Det är på något sätt en tröst att ha någonting roligt att se fram emot, speciellt när det går lite tyngre och allting känns tungt och grått. Det är då energin behövs för att klara sig framåt helt enkelt. Jag brukar tänka att det fungerar ungefär som vid en löptur. Då ligger fokus på nästa hörn, nästa lyktstolpe eller toppen av backen. För där framme, där är mitt mål. Att det sedan är sju kilometer kvar tills jag är i mål, eller det där jobbiga är över, bekommer mig inte.
Sedan fungerar det rätt dåligt för att uppnå de där målen som de flesta livsstils-gurusarna brukar förespråka. Ja, ni vet det där ”Carpe diem” eller fånga ögonblicket eller något liknande. Det enda som finns i ens synfält är den där resan som kommer om ett par månader eller den där semestern som folk börjar prata om redan i januari för att sedan när sommaren väl kommer undra om det verkligen är möjligt att bygga ett garage, sola, bestiga ett berg och läsa fem böcker på två veckor.
Min kompis pratade om den där resan de närmsta veckorna och jag var inte annat än glad för hennes skull. Från att bara ha sett den trista, inrutade vardagen så fanns det ju faktiskt en glädje hos henne. En lycka över att snart få vara med om ett riktigt äventyr. Och vem vill inte leva med lite fjärilar i magen på grund av alla förväntningar ett litet, litet tag?
Att det sedan är sju kilometer kvar tills jag är i mål, eller det där jobbiga är över, bekommer mig inte.
